Om att se sina medmänniskor

Lånade en bok från bibblan i tisdags. Den heter "Inspirationsspridaren" 65 korta berättelser ur verkliga livet - skriven av Petra Backteman och Johanna Öberg.
Idag på morgonen läste jag några av berättelserna och en av dem som berörde mig starkast var "Skrivuppgiften".

"Kristoffer är en av eleverna i den lågstadieklass som jag undervisar i. Han är en pojke som ofta ser grubblande ut och alltid ställer många frågor. 
När Kristoffer gick i tvåan förra året fick de en skrivuppgift där de skulle skriva om ensamhet. Det resulterade i alla möjliga historier om tjejer, killar, sniglar och hundar som var ensamma. När alla lämnat in diskuterade vi temat. 
Kristoffer hade skrivit om en vuxen person. Hans historia handlade om en man som brukade synas på närbutiken då han köpte sill, potatis och färdigrätter. En man som ibland gick en promenad vid vattnet, men som oftast satt hemma ensam och tittade på TV. Historien avslutades med att ingen någonsin hälsade på hos mannen, eftersom han inte hade några vänner eller släktingar.
Vi pratade fritt i klassen och barnen fick föreslå saker man kunde göra för att förebygga ensamhet. Bland annat så föreslog en tjej, eftersom det var december, att man kunde bjuda hem den ensamma personen för att fira jul.
när vårterminen drog igång igen fick jag ett telefonsamtal av Kristoffers mamma. Jag fick reda på att hans berättelse varit baserad på en verklig person, att den handlar om en man som jag själv kände till då vi bor i en småstad och man vet vilka de flesta människor är. Kristoffer hade i början av jullovet tagit reda på var mannen bodde, plingat på och bjudit in honom till att fira jul med dem. Mannen hade först tackat nej. Men efter att Kristoffer kommit hem och gråtit, hade mamman själv ringt upp mannen. Efter ett långt samtal bestämde de till slut att mannen skulle komma över lagom till Kalle Anka och på julafton dök han mycket riktigt upp i tid med en chokladask i handen.
Det visade sig att mannen inte hade umgåtts med någon på det sättet på över tjugo år. 
Idag träffar han Kristoffers familj regelbundet och har även gått med i den lokala PRO-föreningen.
Det som berör mig mest med den här historien är att vi alla i samhället hade sett mannen. Vi vuxna visste exakt vem han var och att han verkade ensam. Och det var inte av ondo - men ingen av oss tänkte nog mer på det, vi fortsatte bara med våra egna liv.
Den här historien får mig att tänka på all som är ensamma, inte bara på små orter, utan även i större städer. Alla som inte har någon annan, ingen alls. Jag är säker på att den siffran skulle sjunka, om vi alla lite oftare vågade vara lika omtänksamma som Kristoffer."  ~ Camilla Björk

Om jag hade en dag kvar att leva, skulle jag då tycka om mig själv?

Denna sångtext är till dig som kanske glömt eller aldrig förstått att du är värdefull, vacker och älskad!
En sång om att låta dig älskas av Gud som ville ditt liv
 - och bli fri.

Om jag hade en dag kvar att leva
undra vad jag gjorde då,
skulle jag njuta av livet
eller skulle jag låta den gå.

Skulle jag stänga av TV:n
och för en gång skull tycka om min kropp
våga tro jag bär ett värde
trots att jag inte kan nå ända opp.

Ge mig blott en enda dag                                             
där jag verkligen kan vara jag.
Kanske jag är som jag är
för att Någon har tänkt mig så här.

Orkade jag då höja blicken
fråga dig vad jag kunde ge
och äntligen låta dig veta
hur vacker du är när du ler.

Skulle jag ta av mina medaljer
låta rustningen glida av min hud
och äntligen lita på orden:
Jag bär dig för jag är din Gud.

Om jag hade en dag kvar att andas
några få timmar kvar av mitt liv,
skulle jag ge dig det enda jag äger,
då skulle jag ge dig min tid.




Jag är så oerhört tacksam för vad Gud har gjort i mitt liv (se ex detta inlägg) och att få äga en visshet om att oavsett vad andra säger, vad som händer i livet eller vad jag gör så att jag är älskad, värdefull och vacker.

Samtidigt så vet jag också att det finns så många röster som inte vill mig väl , vill dra ner mig och få mig att tvivla på Guds kärlek. Därför behöver jag varje dag lyssna till Guds röst som driver lögnerna på flykt!

For you created my inmost being;
    you knit me together in my mother’s womb. 

 I praise you because I am fearfully and wonderfully made;
    your works are wonderful,

I know that full well

Psaltaren 139: 13-14

En djup djup längtan

Varför är jag kristen, del 3

En bild som får symbolisera ordet längtan

Gud har rört vid mitt hjärta och väckt en längtan som bara växer sig starkare och starkare. Den längtan är en bön: "Jesus låt mig få den personligaste och djupaste relationen som man kan ha med dig. Inte något vad människor säger eller vad jag kan läsa om i någon kristen litteratur, utan den som Du vill ha med mig. Och låt mig få lära känna din fullkomliga kärlek som driver bort alla rädslor och gör mig fri att vara precis den du skapade mig att vara"


Tankarna kan allt för lätt uppslukas av själviska begär och världsliga bekymmer och tiden uppslukas av internet och sociala medier. Ja, så har det i alla fall varit i mitt liv.
Jag är en är väldigt kreativ och idérik person, med ett (som ingen kan undgå) intresse för färg och skapande, men som med de allra flesta intressen kan intresset "ta över" allt för mycket och för min del har det lätt blivit en överbetoning på hustankar och inredningsidéer. Roligt och lustfullt (läs mer HÄR) men som, trots allt, har ett väldigt litet värde i jämförelse med så mycket annat; att t ex få umgås med nära och kära och att få...

...lära känna Jesus Kristus!

Under lång tid har jag betett mig likt en patient som går till Läkaren pg a värk men som väl på plats bara rabblar upp en massa ord och sina bekymmer, men sedan genast reser sig  och går ut ur rummet utan att varken ha gett Läkaren tillfälle att tala eller göra något.

Hur kunde jag glömma bort hur ljuvligt det är att få lyssna till Guds underbara röst. Ju mer jag nu umgås med Jesus, min allra bästa vän, läser Bibeln och ber - ja desto mer vill jag vara med Honom, lyssna till hans ljuva stämma, älska honom tillbaka och leva för att glädja hans hjärta.
Utan dessa stunder av stillhet och förtrolighet tillsammans med Jesus så går jag vilse i livets alla olika val. Det är klart jag även fortsättningsvis kommer att göra fel val och prioriteringar eller ramla ner i något dike, men när jag var dag umgås med Jesus så hör jag hans vägledande röst, hans tröstande ord och uppmuntran och får fyllas av det jag innerst inne behöver och längtar efter - kärlek, glädje, frid, tålamod - och är kallad att ge vidare till andra.
Och där i Hans närhet får jag lägga mitt öra mot hans bröst och höra hans hjärtas slag som slår "för dig, för dig, för dig" och påminnas om vad det kostade honom för att jag och du skulle kunna få leva i gemenskap med vår Skapare, nu och i evighet, och bli hela och fria.

Jag får kasta mig in i hans förlåtande famn när jag misslyckas 

och Gud är så fantastiskt god att han förlåter allt.
Det är nåd.

På mornarna brukar jag påminna mig själv om Guds nåd med dessa ord från ett litet bönehäfte av Bengt Pleijel:

"Jag kommer fram till dig, min Far, denna dag, inte i mitt eget namn, inte därför att jag har lyckats och inte behöver skämmas inför dig. Jag kommer därför att du säger att du älskar oss genom Jesus. Jag kommer i Hans namn. I förtröstan på honom. Tillsammans med honom. 

Jag går Jesusvägen till Dig"

"nu kan vi allesammans med den helige Andes hjälp komma till Gud, vår Far, genom vad Jesus Kristus har gjort för oss" 

( Ef 2:18, Levande Bibeln)

Får Gud plats i Sverige?

Varför är jag kristen, del 2

Har vi kommit till av en slump eller finns det en Gud? Jag tror att Gud finns och många är vi som tror detsamma. Om man tror på Gud eller ej, beror inte på hur mycket en människa vet. Läs t ex denna mycket intressanta artikel från Svenska Dagbladet: "Vetenskap och tro är ingen motsättning!"

Bland dem som tror på Gud finns människor ur alla samhällsklasser och med alla grader av utbildning!
Och det är inte svårare att tro på Gud för en atomfysiker än det är för en någon annan.

Tron är inte ett slags av världsförklaring som man har kommit fram till genom det vetenskapen kan registrera, genom objektiva fakta. Den sortens fakta skapar bara en bild av världen. Men förutom en världsbild har de allra flesta människor också en livsåskådning, antingen en genomtänkt och grundad eller en mindre genomtänkt sådan.

Allt går inte att väga och mäta och man kan inte objektivt konstatera om t ex en mamma älskar sina barn, men man kan uppleva sådant som något lika verkligt och ofrånkomligt som ett stenblock.

Idag försöker människor i Sverige att "kasta ut Gud" ur skola, i ett försök att vara neutral och vetenskaplig och i någon sorts rädsla för "indroktrinering". Men hur blir skolan neutral? Genom att t ex propagerar för att det rätta skulle vara att inte tro på eller räkna med Gud. Tron på att Gud inte finns är också en livsåskådning och inte heller den går att vetenskapligt bevisa.

Får Gud plats?

"Inte om världen ser ut så här...

Om världen är en stängd låda, då får Gud inte plats i den. Då är tillvaron enbart materiell och styrs av inomvärldsliga faktorer som vi förr eller senare kommer att kartlägga genom forskning. Vi lever i ett slutet system av begripliga orsaker till allt som sker. På vissa områden är det pengarna som styr. På andra är det fysikaliska samband. Mänskliga relationer styrs av hormoner och psykologiska behov. Kroppen styrs av gener och celler. Allt har en materiell förklaring.
Om världen är sådan, då blir kristendomen på sin höjd en vacker tavla på väggen i den slutna lådan. Om vi tänker att världen egentligen styrs av materiella faktorer, då finns det ingen andlig värld som Bibeln pratar om. Då kan vi bara använda Gud som ett annat ord för Livet, som en livstolkning som ger ett slags hjälp att orientera sig i tillvaron, som en poetisk dimension åt en alltför grå vardag.
Men något egentligt gudomligt ingripande i människans verklighet kan det inte handla om. Bibelns tal om änglar, onda andra och liknande fenomen måste avfärdas som gamla myter. Och att GUD faktiskt skulle existera, oberoende av om vi tror på honom eller ej, det blir i ärlighetens namn omöjligt. Och därmed kan han naturligvits inte heller åstadkomma någon verklig förändring av vår situation.

... Men om världen ser ut så här...

Här är "lådan" öppen. Den materiella världen är percis lika verklig som i den slutna lådan. Skillnaden är att världen inte bara är materiell utan att det dessutom finns en andlig verklighet, som ständigt samspelar med den fysiska verkligheten.
Den fysiska världen har skapats av en Gud som själv är andlig. Precis som ett hus inte är byggmästaren, så är inte Gud detsamma som träd, måsar och galaxer. Men han är ständigt närvarande i sin skapelse, han "vandrar ut och in i den" och han ingriper ständigt för att uppehålla och förnya sin skapelse.
De materiella sambanden är precis lika verkliga som i den "stängda lådan": pengar, hormoner, partikelrörelser osv. Men världen är inte begränsad till det materiella. Gud är skapelsens herre, och han kan när som helst gripa in och ändra ett skeende.
Här är kristendomen inte längre en vacker tavla på väggen i den stängda lådan. Här innebär den Guds hand som griper in i människans liv och skapar verkliga förändringar i vår situation. Det betyder också att vi ständigt är omgivna av den osynliga verkligheten, den andliga världen. Änglar och onda andar är lika verkliga som grässtrån och kameler - enda skillnaden är att de inte syns.

... Eller snarare så här...

Världen är inte normal. "Lådan" är inte tom. Tillvaron är inte neutral. Bibeln skildrar hur en katastrof inträffade i början av mänsklighetens historia, som ledde till att världen ockuperades av den Onde. 
Därmed kom ett mörker över tillvaron, som har skadat hela skapelsen. Det friska livet som Gud skapade blev förvrängt. Det fria liv han avsåg för människan blev förtryckt. Det gäller alla nivåer, från den storpolitiska till arbetsplatser och familjer, ända ner till barnens lek i sandlådan. Pengar, sex och makt är tre av brännpunkterna för detta förtryck från den Onde, som tar sig många olika uttryck. Resultatet är bland annat ett molande främlingskap som vi känner inför tillvaron.
Men mörkret blandar sig hela tiden med ljuset från Guds ursprungliga skapelse. Det gör att ondskan inte alltid är så lätt att identifiera. Vi är indragna i en ständig kamp mellan gott och ont, i ett kosmiskt kraftfält mellan Gud och den Onde. Som Bob Dylan sjunger: "You´ve Gotta Serve Somebody...""


~ Hämtat ut boken "TÄNK OM någon frågar dig: VARFÖR ÄR DU KRISTEN? Vad svarar du då?" skriven av Magnus Malm och Håkan Arlebrand, 1993

 För mig är Jesus lika verklig som mina barn 

och hans kärlek lika påtaglig som den kärlek jag känner för mina barn!

I Guds ansiktes ljus

Söndagen var en sådan ljus dag i flera bemärkelser. Äntligen lyste solen och allt blev så oerhört vackert. Snön gnistrade så fint att jag kom på min dotter med att under vår promenad stannat upp i ett försök att fånga diamanterna hon upptäckt i snön.

Det var inte bara utomhus som det äntligen lyste så där vackert så att man blir alldeles lycklig. Se på dessa underbara gula blommor som nu liksom lyste där på fönsterbänken!

När jag stod där lutad över blommorna, för att på något sätt fånga dess skönhet på bild, visar min man ett foto på sin mobil, tagen en liten stund tidigare, av exakt samma motiv.

Den allra bästa stunden denna dag var kvällen, då jag tillsammans med nio vänner fick lovprisa och tacka Gud, läsa Bibeln och sitta och samtalade om och med Gud. Det var en sådan fin och ljuvlig stund vi fick och Herrens härlighet lyste över oss. Ja, det finns inga bättre ord att beskriva det med och jag förstår varför den viktigaste välsignelsen i det gamla förbundet (se 4 Mos 6:22-27) slutade med orden: "Herren låter sitt Ansikte lysa mot dig... och ger dig sin frid". Så har människors rop av längtan efter Gud varit just denna; att Fadern skulle låta sitt Ansiktes ljus lysa över människan.  "Låt ditt ansikte lysa över mig, hjälp din tjänare i din godhet!" (Psaltaren 31:17). Att få möta Guds ansikte är att låta sig bestrålas av Guds kärlek, av Gud själv som bara är godhet och ljus:  ”Gud är ljus och inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5)

Det var en kväll där var vi samlades i bön och i längtan efter att få lära känna Guds kärlek ännu mer. Och Jesus var mitt ibland oss  (Matt 18:20). Jag tänker på när hela Jesu person blev strålande som ljuset uppe på förkaringsberget (se Matt 17). Det står att "Hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset".

Gud söker gemenskap med oss. Gud söker efter att få ge oss av sin kärlek. Gud ger sig själv till oss i Jesus Kristus. Gud har vänt sitt ansikte till oss! Och det finns ingen ljuvligare plats att få vara än i Jesu närhet!!! 

Samtidigt vill jag tillägga att det ibland kan smärta att ställa sig i detta starka ljus, i alla fall en för kort stund. Det är som när solens strålar lyser in genom fönstret och man plötsligt ser hur dammigt det i verkligheten är i ens hem. Det är ju ingen särskilt vacker syn. Det är det inte heller när sanningen avslöjas hur det egentligen står till i mitt eget hjärta. Hur självisk jag egentligen är. Hur lätt jag har för att bli irriterad. Hur jag brister i tålamod osv. Ändå vet jag att jag får komma precis som jag är till Jesus och att det är mig, precis sådan jag är, som Gud vill möta. Om jag försöker dölja något för honom stänger jag dörrar för ljuset att strömma in i mig, dörrar för Gud att få förvandla mig och möta mig på djupet. 

När hjärtat genomlyses av Jesus och vi t ex påminns om något vi gjort fel, då är det inte för att Gud vill visa det för att peka finger åt oss, anklaga eller straffa oss, utan för att få skänka sin förlåtelse och ge oss av sitt eget liv. "Han har offrat sig själv för oss, för att friköpa oss från alla synder och göra oss rena, så att vi blir hans eget folk, uppfyllt av iver att göra vad som är gott." ~Tit 2:14

Om vi söker Jesu ansikte, om vi börjar tacka honom,  be eller läsa Bibeln i längtan efter att lära känna Gud, ja då får vi bestrålas av Guds kärlek och då förvandlas vi.

I bilen på vägen till bönesamlingen så berättade en av oss att hon hade blivit så irriterad under dagen. På hemvägen handlade samtalsämnena om tacksamhet och om vad Gud har gjort i våra liv och irritationen var som bortblåst. 

Det går inte att åka hem efter en kväll som igår och vara densamma. Att få genomstrålas av Jesus är att förvandlas därför att hela hans person är total självutgivelse, total kärlek bevisad för oss på ett kors.

Ett sant möte med Gud förvandlar oss. Vi förvandlas av den härlighet som kommer från Anden. (2 Kor 3:18)

Förvandlad

"O Jesus du oss frälser, du är de svagas sköld

Dig glädjesol vi hälsar. Värm upp vårt sinnes köld. 

Giv kärlek åt det hjärta som ingen kärlek får.

Vänd bort all sorg och smärta, du vän som allt förmår"

~ Sv. psalm 199 "Den blomstertid nu kommer" vers 4

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Nu har snart lilleman varit sjuk en vecka, med hög feber och hosta. Lördagen slutade t o m med ett besök på akuten, då vår pojk hade varit mycket slö under dagen och andades ansträngt. Väl på plats på akuten fick han snabbt träffa läkare och barnläkare (tack gode Gud för god sjukvård) och de konstaterade att vår son mådde okej, trots omständigheterna. Så efter att lilleman hade fått inhalera adrenalin, som tydligen är avsvällande, och de hade lyssnat på andningen igen, kunde far och son åka hem igen efter ett relativt kort besök på akuten. Redan dagen efter mådde plutten mycket bättre. Igår var han dock åter matt och sov i princip hela dagen igenom.

Näe, det blir inte alltid som man tänkt sig och dessutom, pg a all sjukdom och brist på sömn, har det istället för julefrid blivit många irritationer och ledsna miner. Friden infann sig även här, tack och lov, efter att vi fått be varandra om förlåtelse och vågat erkänt att det bakom tröttheten även gömde sig en blandning av oro och besvikelse. För det är klart att det inte bara är dottern som längtat efter att få fira julafton med mormor och morfar, utan såklart även jag...; få gå tillsammans allihopa på julbönen i kyrkan, njuta av min mors goda kakor och äntligen få äta julbord, sjunga julsånger tillsammans och se lyckan i barnens ögon när det är dags för julklappsöppningen. 

Först idag tändes hoppet om att få fira julafton, för äntligen har lilleman gjort annat än att sova och vila. Ja han har t o m tagit några rundor med sin gåvagn. Det var så underbart skönt att se honom piggare igen, så skönt att glädjetårar rann nedför min kind.

Lillebror som återigen somnat på en filt mitt på golvet och storasyster som passar på att mysa med honom

I skrivandets stund så börjar en fras ur en psalm ringa i mitt hjärta: "...och han älskade dig över allt"

Sv. Psalm 358
Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. 
Han kände din puls. Han blev trött liksom du - och han älskade dig över allt.

Han gick in i din sorg och längtan. Gud tog plats i din egen gestalt. 
Han grät med din gråt. Han blev ledsen som du - och han älskade dig över allt.

Han gick in i din nöd och smärta. Gud tog plats i din egen gestalt. 
Han bar på ditt kors. Han var plågad som du - och han älskade dig över allt.

Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. 
Hans seger blev din. Han var frestad som du - och han älskade dig över allt

Och när jag läser dessa starka ord blir jag påmind om att julen är så mycket större än allt här i livet och oavsett vad som händer - alltid värd att firas!


Lyss till änglasångens ord:
Gud är kommen till vår jord!
Nyfött barn vår konung är,
frid åt människor han bär.
Folk, stäm in i himlens kör
med en sång som aldrig dör!
Han som fötts i Betlehem
är vår frälsare och vän.
Lyss till änglasångens ord:
Gud är kommen till vår jord!

 (se Lukasevangeliet kapitel 2:10-13)

Så vill jag nu passa på att önska alla er som läser min blogg en riktigt GOD JUL!

 

Varför är jag kristen?

Advent är väntan på Kristus

För mig är advent, likt den är för största delen av den svenska befolkningen, en tid då hemmet får lysas upp av vackra adventsstjärnor och adventsljusstakar, när det bakas pepparkakor och lussekatter och när det ofta blir extra mycket pyssel och mys, vilket jag tycker om.  Men samtidigt betyder advent för mig något mycket mer, med mycket större betydelse. Det är en tid att få bli påmind om att Gud älskar mig så mycket att han valde att komma hit till jorden, bli människa och anta en tjänares gestalt. Ordet advent kommer för övrigt av latinets adventus (Domini) som betyder Herrens ankomst. 

Så, det gör inte så mycket om jag detta år inte orkar stryka juldukarna, hänga upp julgardiner, göra julgrupper eller ta hem en gran - för det är trots allt inte detta som advent eller jul handlar om.

 

Varför är jag kristen? del 1

Jag hittade en liten bok för en tid sen bland alla böcker nere i förrådet. En liten men oerhört innehållsrik bok som är skriven av Magnus Malm (en av mina favoritförfattare) och Håkan Arlebrand. Efter att ha läst den fick jag inspiration till att, så här i adventstid, personligt dela med mig av erfarenheter, tankar och reflektioner kring det här med kristen tro. Jag har valt att göra det med utgångspunkt ur Malms och Arlebrands lilla bok med titeln:.

Tänk om 

någon frågar dig: 

"Varför är du kristen?"

 Vad svarar du då?

Svar 1) - Jag har vuxit upp i en kristen familj. 
Detta är ett påstående som stämmer in på mig och har betytt väldigt mycket när det handlar om just vad som har hjälpt mig att lära känna Gud. Men, påståendet svarar bara på frågan hur jag blev kristen.
Min man växte inte upp i kyrkan eller ett kristet hem, men fick i 20-årsåldern en kristen vän som bl a bjöd med honom på en konsert med Rebecca St James. Där och då fick han ett starkt möte med Gud och blev "överbevisad" om att detta med den kristna tro är verklighet och inte saga.
Denna information om oss svarar dock inte på frågan varför vi är kristna idag, utan förklarar hur vi blivit kristna.

"Ett liknande resonemang kan man möta i påståenden som "jag är kristen eftersom det är det naturliga för en västerlänning, Sverige är ju ett kristet land".  Så den kristna tron skulle alltså vara något man föds in i? Vid en smula eftertanke så är det ett lika klent svar på frågan som att jag har vuxit upp i kyrkan. Vad har jag för hjälp av det svaret när jag möter en kris i mitt liv och tron skakas? Eller när jag ska förklara för en icke-kristen varför han eller hon just skulle bli kristen?" ~ citat av Malm och Arlebrand

Svar 2) - Tron ger mig trygghet och frid.
I början av 2010 gick jag in i en typ av depression och led av en långvarig nedstämdhet, en nedstämdhet som varade i nästan ett helt år. Stundom tappade jag totalt fotfästet och såg ingen mening med nåt. Jag hade symtom av utmattning efter bl a en kämpig arbetssituation, en flytt och ett husköp och den största omställningen i livet: att bli mamma. 
Det blev minst sagt för mycket för både min kropp och min själ. Och även om jag inte gick i väggen helt och hållet eller blev utbränd så mådde jag oerhört dåligt. Många kvällar drabbades jag av panikångest och det spelade liksom ingen roll att min man försökte göra allt för mig (något jag för övrigt inte kunde se då att han försökte göra).

Vad hände under denna tid? Var jag inte kristen längre när tvivlen infann sig och jag drabbades av ångest? Jo, det var jag! Och dessutom; efter det att jag hade kommit ut ur depressionen bar jag på en visshet att Gud alltid är densamme, värd att tro och lita på under livets alla omständigheter, och att Gud inte långt borta från någon enda av oss, en sanningen oberoende av våra känslor.

Gud hade tagit oss igenom en jobbig prövning i livet. Det blev dessutom en prövning som jag i efterhand kan se både har stärkt min tro, min och min mans äktenskap och förutom detta gett mig en ökad medkänsla för människor som mår dåligt.

Min tro på Jesus Kristus ger mig en djup inre frid, glädje och en trygghet i livet, men trots detta är det ändå ett bräckligt svar på frågan varför jag är just kristen.


"Att bli kristen för att Gud ska fixa ett bra liv åt mig är en motivering som låter ganska vettig men som är ungefär lika hållfast som ett sandslott nere vid vattenbrynet. När livet gör mig illa, då rasar tron och rinner ut i sanden med alla tårarna. Då var det ju ingen vits med att vara kristen. Dessutom är det en tämligen okänd motivering om vi läser Nya testamentet. Visst skedde det en påtaglig förändring i deras liv som följde Jesus, men det var sällan det som gjorde att de följde Jesus!"
~ citat Malm och Arlebrand

Svar 3) - Kristendomen har en bra människosyn
I den kristna tron har jag bl a funnit grunden för kampen mot miljöförstörning och etisk motivering till att bekämpa oansvarig resursanväning. Här finner jag också grunden för tron på jämlikhet och alla människors okränkbara värde. Varje individ har sitt värde förankrat i Skaparen själv, ett absolut värde höjt över alla mänskliga värderingar.

Och när jag möter en människa och funderar hur jag ska bemöta henne/honom så har jag en tydlig förebild och vägledare - Jesus Kristus! Jag kan ställa mig frågan: "Vad skulle Jesus ha gjort?" i livets olika val och påminna mig om hans vägledande ord i t ex min roll som mamma. Om jag t ex inte vill att andra ska skrika på mig och stänga in mig i ett rum när jag misslyckats med något, så ska jag inte heller göra så mot mina barn. För Jesus säger att "allt vad ni vill att andra ska göra för er de skall också ni göra för dem".

Men återigen så räcker inte detta som svar på frågan varför jag är kristen.   
"Gud blir även här ett medel och inte ett mål..." citat Malm och Arlebrand.


Och ärligt talat; många av de ovan nämnda goda värderingarna, kan jag inte bara välja att ta åt mig av dem utan att för den skull vara en kristen?

Svar 4) - Jag har gjort en andlig upplevelse
Att få uppleva en oförklarlig kraft eller ledning, att få bönesvar, bli helad från sjukdom och liknande betyder ofta oerhört mycket för vår tro. Frågan är dock om en upplevelse håller som grund för att bygga ett helt liv och en kristen övertygelse på? Jag är ytterst tveksam till det!

Jag har själv personligen få uppleva många olika typer av bönesvar, jag har fått se människor bli helade från sjukdomar, fått uppleva helt oförklarliga ting och gång på gång erfarit Guds ledning i mitt liv. Utan allt detta skulle det absolut vara svårt för mig att tro, men samtidigt så håller inte detta, ensamt, som svar på frågan varför jag är kristen.

Svar 5) - Jesus Kristus har väckt mitt förtroende

Det är här det börjar brännas! "Det var ju det som gjorde att män, kvinnor och barn svarade ja på Jesu kallelse och började följa honom. Hans personliga utstrålning, hans undervisning och helande kraft väckte ett sådant förtroende att människor fattade livsavgörande beslut: "honom ska jag satsa allt på". Och efter Jesu död och uppståndelse förde apostlarnas ögonvittnesskildringar vidare bilden av en man som var så unik i sin trovärdighet, att kristendomen spred sig som en löpeld bland både judar och hedningar. Här handlar det inte länge om att bara passivt växa upp bland andra kristna, eller att bli kristen för att Jesus ska ge mig vissa fördelar. Här handlar det om att ställas inför Jesus från Nasaret och hans avgörande fråga: vem säger du att jag är?" Och mitt svar på den frågan måste bygga på en personlig övertygelse om att detta är sant, om tron ska hålla för livets påfrestningar." citat Malm och Arlebrand

Ordet kristen betyder för övrigt "en som tror att Jesus är Kristus, dvs Messias".
Jag tror på Jesus Kristus, att Jesus är den han sa att han var! Men tron handlar inte bara om att jag håller något för sant, tron handlar om att jag fått möta Jesus och får leva tillsammans med honom varje stund - även när dagarna här på jorden tar slut. 


Fortsättning följer....

En dagboksanteckning från den 14 mars 2001

 

Året som förvandlade mitt liv

För en tid sedan fick jag en tanke om att dela en dagboksanteckning från den 14 mars år 2001! Detta är  alltså från året efter jag hade tagit studenten. Jag sprang i samma stund som jag fick tanken ner till källaren och vårt förråd för att börja leta efter den där dagboken från 2001. Jag fann den direkt och när jag slår upp dagboken hamnar jag dessutom på exakt rätt sida; ett litet under mitt i vardagen. Men det det som står där  är ett oerhört stort under och idag vill jag få dela med mig av det.

I slutet av gymnasiet hade det väckts en enormt stark längtan i mig efter att få lära känna Jesus. Jag vågade tack och lov lämna alla krav jag hade lagt på mig själv att försöka "passa in" i min klass och vara som alla andra. Dessutom gick jag emot rädslan för vad mina klasskompisar skulle tycka och tänka om mig. Jag la även, i och med denna starka längtan, ner tanken på att börja plugga till marinbiolog som var en av de högskoleutbildningar jag hade små funderingar på att söka trots tre oerhört kämpiga år på naturvetenskapliga programmet.
Jag valde att följa min starka längtan vilket jag är för evigt tacksam för. Efter att ha snubblat över en folkhögskolekatalog, där jag upptäckte att det på mängder av folkhögskolor fanns något som hette Bibellinje, skickade jag in en ansökan till bl a Hållands folkhögskola. Året där förvandlade mitt liv och jag kommer vara för evigt tacksam för valet att gå en bibellinje! Förutom att jag hade mitt absolut roligaste år i livet, fick tillbringa varenda lediga helg i Åre med att åka telemark och slalom eller sitta mitt på fjället och njuta av de vackra vyerna, fick vänner för livet och åka på mitt livs bästa resa till Israel och Egypten, så lärde jag känna min Skapare! Och det är just det sistnämnde som slår allt annat! Det var  i och med det sistnämnda som jag verkligen på djupet fick lära känna mig själv, finna meningen med livet och den sanna glädjen!

Jag fick erfara att orden jag hade läst på Hållands folkhögskolas hemsida, om vad ett år på bibellinjen skulle kunna innebära, gick i uppfyllelse : "Ett år på Bibellinjen är spännande, utmanande och kan påverka resten av ditt liv. Tillsammans med andra bearbetar du din tro och dina livsfrågor, upptäcker dina egna och andras gåvor samt fördjupar relationen mellan dig själv och Gud. Att upptäcka hur Bibeln hela tiden finns med som Guds levande ord kan vara omskakande! Syftet med Bibellinjen är att forma en tro som håller för livets verklighet. Under året får du tid att själv reflektera och fundera, men en fördjupad Gudsrelation formas även i gemenskap med andra. Vi kommer att undersöka fakta tillsammans, vi kommer att skratta och gråta, vi kommer att ha olika åsikter, vi kommer att be för och tillsammans med varandra. Och vi kommer att ha otroligt roligt! En trygg gemenskap är den bästa platsen för ett personligt växande. Du som väljer att läsa Bibellinjen hos oss kommer snabbt förstå att folkhögskola är detsamma som gemenskap! Festkvällar, bönegrupper, kör, sport, turneringar och fika. Du kommer att träffa människor som kanske blir dina vänner för livet."

 

Dagboksanteckningen

Nu kommer jag till den där dagboksanteckningen från den 14 mars 2001:  

"Sitter på mitt rum. Det är kväll och klockan är halv sju. Lyssnar på "Draw me close" och njuter av livet med Jesus. Jag mår underbart bra. Ikväll ska jag mest ta det lugnt, skriva, läsa och tillbringa tid på mitt rum själv - för ovanlighets skull.  Idag fick jag det som profeterades över mig härom dagen... 

(Klassen var under året indelad i små samtals-bönegrupper och en dag fick vår klass besök. Varje grupp fick möjlighet att träffa en man som har en väldigt tydlig profetisk gåva - dvs gåvan att få hälsningar/tilltal från Gud rakt in i människors liv. Och eftersom vår lärare visste att mannen har denna gåva så spelades det han delade in för att, de som ville, senare kunde få det nedskrivet på papper. Det pappret hade jag nu fått.)

.... och detta var hans ord:

"Jag tackar dig för att vi får bära Helena till dig Herre. Jag ser i dina ögon hur du glittrar av glädje över Helena, som dina ögon glittrar av glädje över oss alla, du bara tar emot Helena när hon kommer. Ja, säger Herren, det är jag som fört dig till denna plats, det är jag som fört dig inför mitt ansikte säger Herren, ja Helena det är jag som uppmuntrat dig den här tiden, du har själv sett hur jag har uppmuntrat dig och jag skall styrka dig till hela din varelse. 

Det är på det sättet Helena, säger Herren, du är älskad från huvudet ner till fötterna av mig. Jag kan göra något fint av dig och jag har gjort något fint av dig. Du är redan fin, men ibland har du inte gärna velat se dig själv i spegeln, du har så lätt föraktat dig själv, du har tyckt att alla andra är finare än du. Men du är fin säger Herren, därför att jag har skapat dig, ja du är fin Helena för att jag har skapat dig. Ja Herre, du vill möta henne idag, du vill använda henne på ett fint sätt där hon går fram. Du skickade henne till den här skolan, den här bibelskolan, för att lösgöra den här glädjen i henne att hon bara finns till för din skull Herre, hon får vara Helena och hon är älskad av dig Gud..."

Jag minns än idag hur befriande tårar rann nedför mina kinder. Det var så oerhört starkt! Där satt en man jag aldrig träffat förr, bad för mig och delade dessa ord. Ingen, inte ens min mamma som jag delat mycket med under min uppväxt, skulle kunna känna mig på detta sätt. Hur jag exempelvis under längre perioder t o m vägrat att se på mig själv i en spegel. Bara jag visste..... eller? Där och då förstod jag att det inte var sant. Det fanns en till som visste om hur jag mått. Gud som inte är långt borta från någon enda av oss. Gud hade sett mina tankar och min ångest. Gud hade sett vad som fanns där i djupet av mitt hjärta.

Jag väljer nu att öppet och avskalat dela detta för att jag tror att jag ska göra det och för att jag tror att det finns några där ute som kommer bli uppmuntrade av detta. 

Dopet - en sann glädjefest

Igår välkomnades en ny familjemedlem in i Guds stora familj!

Tänk att vi alla får låta oss döpas av Gud själv och bjudas in i gemenskapen med honom, inte pg a av vilka vi är eller vad vi gjort utan p g a vad Gud har gjort för oss i Jesus Kristus.

Och tillsammans får vi sen upptäcka bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller oss. Och vi alla har vi nåt att ge och berätta!

Så får även denna lilla tjej hjälpa oss att lära känna Guds kärlek och berätta, även om hon inte lärt sig svenska,  för oss att tron handlar om att få komma till Jesus och om att få vara beroende

såsom vi alla är beroende av Guds kärlek, hjälp, stöd, kraft, förlåtelse och räddning/frälsning i våra liv!

 

”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig in där” (Mark. 10:15)

Detta bibelord påminner oss om att gemenskapen med Gud och alla Guds goda gåvor

 är till för att tas emot. 

Trons tomma och mottagande hand är det enda som passar ihop med Guds gåvor till frälsning. 

Ingen kan nalkas Gud i kraft av egen värdighet eller egna gärningar.

Den kristna tron, det glada budskapet, handlar inte om våra gärningar,

utan om Guds gärningar för oss genom Jesus Kristus.

Ett uppvaknande!

Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska våga skriva det som här följer. Det är så avskalat och personligt. Men det är absolut inte privat! Därför väljer nu att dela detta och ber en bön att det får landa rätt hos Dig som läser det.

Vakna upp!

Förra måndagen, efter att ha lyssnat till Maronga på biblioteket (läs mitt inlägg Marongas hörna ) där hon äkta, avskalat och personligt dramatiserade "Minnen från kriget", var jag starkt berörd. Tårar rann nedför mina kinder när jag cyklade hem den kvällen och budskapet hon hade velat förmedla till oss hade gått rakt in i hjärtat på mig.  Det var oerhört gripande. Där och då upplevde återigen ropet: "Vakna upp!"

Vill du läsa mer om situationen i Kongo se bl a här: 

* Två miljoner våldtagna i krigets Kongo

* Världens största krig är osynligt i medierna

Denna kväll var ett led i det Gud håller på att göra i mitt inre - väcka upp mig ur min bekväma och allt för själviska livsstil till att leva helhjärtat för Gud och mina medmänniskor. 

Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon. 

Och om alla hjälper någon får många hjälp!

 

Ett viktigt uppvaknande!

En sen kväll här i början av månaden fann jag mig sittandets inför Gud, den ständigt närvarande famnen, storgråtandes. Det var tårar som kom ur en djup inre sorg över den splittring som finns i mig; insikten att det goda jag vill det gör jag inte men det onda som jag inte vill det gör jag, både omedvetet och medvetet. Det var den smärtsamma insikten att även jag är besmittad av individualismen och den egoism som råder i vår tid.

När jag härom dagen såg en bild på ett barn sittandes bland en hög av kablar och el-avfall så kunde jag välja att blunda eller välja skylla ifrån mig på "de där andra", men med ett sting i hjärtat visste jag att; även jag är del av detta förfall och den orättvisa som jag ser...

Hur mycket gott jag än försöker göra så är jag del av en värld som är skadad, en mänsklighet som vänt Gud ryggen. Ja jag del av världens bortvändhet från Gud och skyldig till mer ont än jag kan förstå.

Ett litet barn bland vårt elektroniska avfall. Bild hämtad från Greenpeace

 Bara i EU produceras 8,7 miljoner ton elektroniska sopor varje år. Endast 25 % av detta avfall samlas in, återanvänds och återvinns trots att dessa sopor innehåller en rad giftiga ämnen och kemikalier, och klassas som farligt avfall. Det är osäkert var den största delen av allt elektroniskt skrot tar vägen men man vet att en stor del av avfallet hamnar på soptippar i Afrika eller Asien. Där sorterar barn såväl som vuxna bland soporna med bara händer för att få tag på metaller och annat värdefullt material som de kan sälja vidare. Resten eldas upp på marken utan någon form av skydd. Arbetarna på dessa soptippar är exponerade för en cocktail av giftiga kemikalier när dessa produkter bryts sönder. Kemikalierna förgiftar också vatten, luft och jord, på och omkring soptipparna.

Lalala (nu hör jag dåligt)
Hylla, duschdraperier med gula ankor på, prisa bekväma soffor!
Vi sover
bakom välvadderade plyschväggar,
världen tittar in genom ett kikhål i Aktuellt
och man kan morra lite
åt Dem. Som. Bestämmer.
men jag har väl inget, nej jag har väl inget med det här att göra?
Kvinnan på bilden,
den utslitna kroppen trötta händerna
har visst sytt någons jeans
men inte mina, nej inte mina
Vi tittar bort
Jag tittar bort
Mannen på bänken,
rödnäsan och det slitna hjärtat
har visst ingenstans att sova
de borde faktiskt göra nåt
Vi tittar bort
Jag tittar bort
För vem orkar möta hennes blick, hans?
Det finns risk att man går sönder ju
att man spricker
som Gud den där gången
hjärtat sprack och rann ut genom spikhålen
Tur att vi har våra soffor!
Och duschdraperier med gula ankor på
som vi kan gömma oss
glömma oss bakom
hålla hårt för öronen
LALALA, NU HÖR JAG DIG VÄLDIGT DÅLIGT!
För om vi blundar så syns vi inte
och om vi låssas som ingenting
blir allting skitbra.

- Dikt av Karin Cedersjö, hämtat ur boken Rätt Vist av samma författare.

Från sorg till djup glädje

Hur "passar" det jag nu väljer att skriva om in i en blogg om att se, ta emot och sprida glädje!
Detta är väl bara fruktansvärt sorgligt!
Det är nog så att ett budskap likt detta passar sig tyvärr sällan in.... för dagens människa vill inte höra talas om detta, sanningen svider, gör ont.
Men det är också Sanningen som skall göra oss fria och fylla oss med en djupare glädje.

Mitt i smärtan, ja mitt i förkrosselsens tårar fanns en famn, en famn som bara väntade på att jag skulle krypa upp i den och som längtade efter att krama om mig, som ville få hälsa mig de befriande orden: "Nej, du är inte som du bör Helena, men jag har offrat mig själv för dig min älskade dotter".

Det fantastiska glädjebudskapet är dessutom att Gud inte är långt borta från någon enda av oss. Denna famn vill inte bara omfamna mig och möta mig mitt i min smärta, utan längtar efter att möta oss alla. Ja, mitt i vår bristfullhet och styrka, mitt i vår kamp för det goda och vår delaktighet i ondskan, mitt i vår splittring vill Gud komma oss tillmötes - med Sin Befrielse.

Jag fick återigen väckas upp och inse att jag alltid kan få ta emot den där handen, som redan är utsträckt till mig, handen som tillhör Befriaren som burit all min synd, tagit mitt straff och vunnit seger över Ondskan.  Jesus hand.

Efter detta möte fick jag kraften att leva annorlunda - mindre själviskt och mer kärleksfullt-  inte under krav utan i djup glädje och tacksamhet till Gud.

Jag kommer aldrig att bli perfekt och det kommer alltid finns mer att göra och nya områden i mitt liv som behöver formas och förvandlas. Med denna vetskap håller jag fast i min Frälsares hand som jag vet vunnit seger över ondskan, både i mig själv i världen och i det osynliga, och ber om Guds hjälp att i Hans närhet leva så öppet och avskalat som möjligt. Modet att göra det får jag av tron på att Jesu Ande inte vill peka på  på mina brister för att döma mig -  utan för att föra mig närmre sig själv att göra mig fri!

I know my Reedemer lives - I spoke with Him this morning

Festkväll och Oktoberfäst

Efter en eftermiddag på stan åkte min man hem med barnen i buss, vilket vår dotter jublade över (hmm, var nog lite väl längesen som hon fick åka buss tror jag). Jag tog bilen ut till Solviks folkhögskola för att där få vara med på en uppmuntrande ledarkväll. Alla som på något sätt stått med i arbetet inför, eller kommer vara med i arbetet under, den allkristna konferensen Oktoberfäst i Skellefteå som börjar ikväll, bjöds där på tacobuffé. Ute på Solvik hade det nu samlats ca 60 ledare. Där fanns de som riggat ljus och kommer sköta ljudet, de som kommer leda oss i lovsång och talare på seminarium och kvällsmöten, caféfolk och praktiker, sängfösare och mötesledare och många andra. Jag personligen kommer att finnas med i böneteamet, vilket  innebär att erbjuda förbön för människor som önskar att någon ber för dem under och efter kvällsgudstjänsterna.

Det var en sån stor glädje att få vara med en sådan här kväll och träffa alla dessa härliga människor som älskar Jesus och längtar efter att fler ska få lära känna honom. Det var dessutom väldigt uppmuntrande att få se att säkert 3/4 av ledarna var ungdomar och att få mötas av deras enormt stora glädje i Jesus och längtan efter att få leva helhjärtat för Honom.

Kvällen avslutades med att vi tillsammans fick lovsjunga Gud. Man kunde ta på den tacksamhet till Jesus och längtan efter mer av Honom som fanns i rummet. Sist men inte minst bad vi all enkelhet för varandra två och två. Jag och en äldre kvinna, som jag inte känner, fick betjäna varandra i bön. Jag fylldes av en sån där obeskrivlig frid och glädje. Tack Gud!

Så vill jag nu få avsluta detta inlägg med att tipsa alla er norrlänningar att passa på att komma och besöka denna konferens. Ingen anmälan krävs utan det är bara att dyka upp. Antingen på en samling, flera eller varför inte hela veckan! Kom om du är nyfiken på vem Jesus är! Kom om du längtar efter att lära känna Gud ännu mer! Kom för att möta en massa härliga människor. Men fr a - kom för att få ett möte med Jesus!

Vi inbjuder dig nu till årets stora händelse, den kristna, fristående konferensen - Oktoberfäst '14 - för dig som vill fästa med Jesus, tisdag 28 oktober till söndag 2 november i Pingstkyrkan Skellefteå.

Talare:
Gustav Jacobson, Brad Hawkes, Per-Eive Berndtsson, Ninna Lopez, Simon Ådahl, Roland Pettersson, Hans Lindstrand, Ida Möller, Eric Voelz m fl.

Lovsång:
Pilgrimsbandet, Revival Worship Team m fl.

www.facebook.com/oktoberfastjesus

I samarbete med: Pingstkyrkan Skellefteå, Solviks folkhögskola, EFS Byske, KRIK, Kustkyrkan Jävre m fl.

Våra samlingar och möten är öppna för alla och ingen anmälan behövs, utan det är bara att komma.

Program (Alla samlingar/möten är i Pingstkyrkan Skellefteå, Stationsgatan 15, om inget annat anges)

Tisdag 28 okt
17.00 - Incheckningen öppnar
18.30 - Kvällsmöte (Gustav Jacobson)
22.00 - Nattmöte (Brad Hawkes)

Onsdag 29 okt
10.00 - Bibelstudium (Simon Ådahl)
14.00 - Seminarium (Väljs på plats)
18.30 - Kvällsmöte (Brad Hawkes)
22.00 - Nattmöte (Simon Ådahl)

Torsdag 30 okt
10.00 - Bibelstudium (Per-Eive Berndtsson)
14.00 - Seminarium (Väljs på plats)
18.30 - Kvällsmöte (Per-Eive Berndtsson)
22.00 - Nattmöte (Hans Lindstrand)

Fredag 31 okt
10.00 - Bibelstudium (Per-Eive Berndtsson)
14.00 - Seminarium (Väljs på plats)
18.30 - Kvällsmöte (Ida Möller)
22.00 - Nattmöte

Lördag 1 nov
10.00 - Bibelstudium (Ninna Lopez)
14.00 - Seminarium (Väljs på plats)
18.30 - Kvällsmöte (Gustav Jacobson)
22.00 - Nattmöte (Eric Voelz)

Söndag 2 nov
11.00 - Förmiddagsmöte (Roland Pettersson)

Gå ut och njut

Små enkla utflykter i vardagen förgyller verkligen livet, men inte bara förgyller - det skänker energi, ork och glädje!

Bilderna ovan visar på en enkel, och dessutom gratis, aktivitet som är väldigt mysig och dessutom gör gott för både kropp och själ (och för liten OCH stor).

Gå ut och njut!

När jag skulle hämta dottern på dagis igår så upptäckte jag hur lättirriterad jag var. Varför? Jag hade ju haft en trevlig dag i Skelleftehamn, jag hade fått en lång och god natts sömn och jag var inte hungrig. Efter det att barnen fått i sig mellis gick vi ut för att dela ut några brev. Dottern tog sin sparkcykel och jag gick (ibland sprang för att hänga med dottern) med sonen i barnvagnen. Efter 30 minuters promenad kan jag berätta att jag var både gladare, piggare och kände mig inte ett dugg irriterad längre. Trevliga aktiviteter, god mat och god sömn det hade jag fått, jo visst, men jag hade ju suttit still i princip hela dagen.

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Så lyder en slående titel på en intressant bok som jag i somras läste av författaren Nisse Simonsson. I ett kapitel berättar Nisse att han skrivit till den kände hjärtfysiologen, professor Björn Folkow, och frågat om stress och motion och tog sig samtidigt också orådet före att skriva ett brev till professor Arvid Carlsson, Nobelpristagaren som forskat om hjärnans signalsubstanser, där han frågat honom hur motion påverkar vår hjärna. Summan av de svar han fick var: "Människan är skapt för att röra på sig. Motionen minskar risken för diabetes. En måttlig promenad i rask takt om trettio minuter räcker för att bränna av stresshormoner och frisätta en lyckococktail i vår hjärna. Då produceras en härlig blandning av serotonin, som ligger lågt hos deprimerade, och dopamin, som är en kemisk kusin till amfetamin, samt av endorfin, som fungerar i hjärnan som morfin. 

Tänk om vi kunde bli bättre på att uppmuntra varandra att komma ut varje dag och röra på oss (cykla, promenera eller springa). Och för sådana som mig, som inte tycker om att jogga eller springa, så är den glada nyheten; det räcker faktiskt gott och väl med en rask promenad. Obs: här vill jag poängtera ordet uppmuntra.

Förresten, vet ni att i England ordinerar man patienter som lider av stress att i första hand gå med i en Walking group. Detta prövar man innan man skriver ut Prozac eller liknande depressionsdämpande preparat. Och vet ni - promenaden har samma goda effekt som Prozacliknande mediciner, men om man jämför motinosgruppen med medicingruppen kommer inte depressionen tillbaka hos de motionerande, vilket den gör hos de patienter som äter medicin, där effekten mot själva depressionen också är sämre.

När jag här väljer att skriva lite om motion handlar det alltså inte om bantning, vilket många förknippar ordet motion med, eller om kondition för att kunna delta i ett marationlopp *skratt*, utan helt enkelt för att det är bevisat (Helenaerfarenhetsbaserat, men även i  forskning ;-) att raska promenader får oss att må psykiskt bättre (och bli bättre föräldrar *ler*).

Jag avslutar med ett till citat ur Nisse Simonssons bok: "Vi blir inte deprimerade på grund av en brist på Valium, Prozac och liknande. Vi blir sjuka därför att vi genom passivitet gjort att kroppen slutat producera de ämnen vi naturligt har i kroppen för att må bra"

Och till er som jobbar vill jag avsluta med ett tips som vi så väl känner till men gång på gång behöver bli påminda om - försök komma ut kring lunchtid så får vi dessutom den dos av ljus som vi också behöver för att må bra. 

Obs: Jag skriver minst lika mycket till mig själv som till er som läser detta - och vill peppa mig själv att komma ut och gå oftare.

Marongas hörna

 Maronga - glädjespridaren!

Trevliga betydelsefulla traditioner och mötesplatser

En sak jag verkligen uppskattar med hösten, förutom den friska luften och de vackra färgerna i naturen, är vardagens sköna lunk . Det är härligt med sommar, men jag (och jag är nog inte ensam om detta) uppskattar när veckorna igen innehåller mer fasta punkter i tillvaron och alla kommer tillbaka från sina resor, sommarstugor och husvagnssemestrar. 

För mig innehåller veckorna t ex de återkommande måndagsbesöket på bibblan, att äntligen få träffas sin bönegrupp igen för att där dela livet, tron och bönen med varandra. Fredagsmys med familjen. Med mera.

Denna höst har det skapats en ny tradition och det är att ca 1 gr i veckan, när jag hämtat dottern på förskolan, gå och käka mellis, spela spel och umgås med människor, i olika åldrar och från olika länder, på Marongas hörna. 

Jag känner verklig tacksamhet till den kvinna som skapat denna mötesplats här i samhället och då kan man ju undra hur stor tacksamhet som alla de invandrare och asylsökande känner som funnit denna mötesplats.

Här kan ni läsa tre artiklar om Maronga - en glädjespridare för många!

En mötesplats för alla

Maronga- ett stöd för andra flyktingar

Hon hjälper invandrande svenskar ut ur isolering

På måndag ska jag gå till Biblioteket och lyssna på Maronga "Minnen från kriget", då hon kommer dela med sig av sin livshistoria. 

Det var en önskedröm...

.... men jag måste medge, att när jag vaknade vakna jag med glädje.

Igår kändes äntligen allt mycket mer positivt, men önskan om att min man skulle bli bättre i ryggen snabbt eller att lille A skulle sova bättre på nätterna föll inte i uppfyllelse.

Efter det att min man kom hem från sjukhuset den 18 augusti så har det bara blivit bättre och bättre i hans rygg, ja så pass bra att han igår började prata om att börja om och jobba nästa vecka. Han hade mer ork och kunde nu gå längre sträckor utan att det gjorde så ont. Att vara uppe och röra sig har dessutom varit något som sjukgymnasten har rekommenderat honom att försöka göra, så inte musklerna blir stela.

Igår kväll ställde sig min man och stekte havregryn och äpplen i smör och kanel, som avnjöts med sirap och hemgjord gräddglass till. En supergod klassiker och väldigt passande så här på hösten när våra grannarna kommer över med äpplen till oss från deras stora äppelträd. Vi njöt och allt kändes positivt. Även när jag vaknade höll denna glädje i sig, trots att natten återigen bestått av att försöka få sonen att somna om flera gånger under natten. Men...den där glädjen, den skulle snart komma att utbytas mot smärta och besvikelse. 

Han tog bara en promenad, precis som igår, och det hade nog gått bra om det inte hade varit för den "lilla" händelsen som inträffade väl framme på vår dotters förskola. Där drabbas han (ja jag skriver drabbas i detta sammanhang) av en nys-attack, som ledde till att han föll ihop i smärta på golvet. Så fruktansvärt jobbigt

Nu ligger han här hemma i sängen igen och har ont, och mycket ont när han försöker röra på sig/gå. Hoppet om att snart bli bättre och att få återgå till jobbet är som bortblåst. Jag tycker så galet synd om honom.
Försöker uppmuntra, men det finns alldeles för lite som jag kan göra *ledsen*. Ställer mig och förbereder för en fetaost-mangold-paj till middag. Hoppas den gör gott för både kropp och själ.

Lyckan kommer lyckan går, men...

Det finns en plats dit jag ofta går, både när jag är glad eller när jag är ledsen. 
Där sitter jag, som så många gånger förr, och huset får fyllas av musik och hjärtat av ljus.

"Strömmar ifrån himlen kommer ifrån tronen, sköljer över mig. 

Glädje ifrån himlen, kärlek som är evig, Du är allt för mig. 

Vilken ofattbar glädje det ger att få vara Ditt barn. Hela skapelsen sjunger med mig. 

Du ger glädje. Jag blir lycklig av att va med Dig.

 Ingen annan ger sån frihet. O jag älskar dig."

 

Ortopeden, trötthet och många glädjespridare

Jag har verkligen fått en fantastisk sommar på många sätt, men nog hade den kunnat avslutats bättre...och då syftar jag inte på vädret...

Som ni kanske läste i mitt förra inlägg så var jag själv med barnen första veckan i augusti, då min man ställt upp som ledare på ett scoutriksläger. Där mot slutet av de 8 dagars långa lägret började jag verkligen se fram emot att min man skulle komma hem och jag erkänner; det var ganska mycket för att jag fr a längtade efter avlastning. Veckan hade varit god, men jag började bli väldigt trött. Vår söta son är en förnöjsam grabb, dagtid, men nattetid har han har varken varit särskild förnöjsam eller söt. Han har aldrig sovit bra på natten, utan har vaknat många gånger. Jag undrade dessutom varför det behövde vara just augusti månad som han valde att vakna mitt i natten, vända och vrida på sig och ligga vaken i över en timme.

Så kom äntligen min man hem....med ryggskott!! Dessutom inte vilket ryggskott som helst. Det ledde till akuta kramper, ambulans och en vecka inlagd på otropeden. Han är nu äntligen hemma och tack vare ett besök hos en massageteraupeut i förrgår och en sjukgymnast igår (där han fått mer hjälp än bara en massa starka mediciner) börjar det nu ljusna. Han kan dock fortfarande inte sitta, bara gå korta korta stunder för att sen gå och lägga sig igen och göra stretchövningar. Och såklart kan han inte lyfta vår son.
Så, det är fortfarande jag som sköter barnen och alla hushållssysslor här hemma.

Det har varit lärorika tre veckor på många sätt, det erkänner jag, men usch och fy så trött jag är. Och i förrgår bröt jag ihop, låg och storgrät på soffan och hyperventilerade. Just då var allting bara tungt. I natt fick jag så äntligen sova och det riktigt gott. Svärmor kom hit på kvällen och la barnen och jag lyckades somna redan klockan 19:00 och fick i natt 9 timmars sömn. Ohh så välkommet det var!!!!!! Och dessutom, hör och häpna, för första gången på 7 månader sov min son 7 timmar i sträck utan att vakna. Jag hoppas att hans jobbiga "varavakenmittinattenperioden" gått över. Man kan ju alltid hoppas!

Idag känns nu allt betydligt ljusare och lättare. Det är så sant som sagt: "Den utsövde är sällan pessimistisk!"
Jag fylldes dessutom idag av en enormt stor tacksamhet och just nu vill jag bara få nämna något av den tacksamhet jag känner; tacksamheten över att få vara omgiven av en stor underbar familj, fina vänner och grannar.

TACK

Tack Svärmor för att du på kort varsel kunde komma hit igår och lägga barnen så att jag fick sova. Tack Svåger och Svägerska för den stora välsignade lasagnen ni gjorde till oss, som räckte till många matlådor. Tack mor och far för att jag alltid kan ringa och gråta ut hos er och att ni snart kommer hit och hälsar på. Tack Farbror Simon och Jonatan för att skjuts och bärhjälp.
Och tack till grannarna: Anderssons för den goda äppelpajen och Gösta och Gerda för blommor & blåbärsbullar. Så fantastisk att vara omgiven av fina grannar.
Tack också till familjen Ahlstrand för att vår tjej (som är underbar men också mitt i 4-årstrotsen) fick komma och va hos er idag. Tack Lina för trädgårdshjälpen igår. Och tack till alla andra vänner som ber för oss,  sänder uppmuntrande ord och erbjuder hjälp.
Ni är alla sanna glädjespridare!!!


Blir inga bilder ikväll, men jag ville i alla fall få skriva några ord. Nu är det alldeles strax dax för läggning av barnen, sen så ska jag själv skynda mig i säng och hoppas på ännu en god natts sömn

Elise är ängeln på Malmskillnadsgatan

Nu är det hög tid att skriva något i rummet "Glädjespridare" också, för det var längesen sist.
Idag vill jag få dela ut en turkos medalj till Elise Lindqvist - Du är en sann förebild!!!

Foto: Urban Brådhe
Här nedan finner ni artikeln:

Elise är ängeln på Malmskillnadsgatan – Metro

Elise har också gett ut en självbiografisk bok som bär namnet: "Ängeln på Malmskillnadsgatan" (ett namn hon fått av andra). Jag har inte läst den än, men kommer att göra det!
Hennes liv berör oerhört starkt och är ett levande bevis på Guds kärlek. Första gången jag lyssnade till henne var en på P1 och hon var en av den sommarens sommarpratare. Minns hur jag och min man satt i bilen och lyssnade. När programmet var slut satt vi båda två alldeles tysta och tagna och torkade tårar som runnit nedför våra kinder.