Att bli hemmablind del 2

Hemmablind i hemmet

För någon dag sen tänkte jag att jag skulle passa på att fota vårt hem när det nu äntligen var städat och fint (så att jag åtminstone vet att det kan se ut så här).

Vår entré

För det mesta är det inte särskilt städat hemma. Det ligger skor överallt i hallen och när diskberget äntligen är avklarat, ja då bildas det snabbt ett nytt. För att inte tala om leksakerna som plockas och plockas och plockas... Ja alltså plockas in (av mig) och ut (av barnen).

Men, när det inte ser ut som bilden ovan, är det inte bra då? Är det inte fint då?

Jo men visst är det väl det?!?!

Ett hem är inte ett museum

Självklart uppskattar jag hemmet när det är städat och vill ha det städat, men det vore ju bra tråkigt om jag bara skulle uppskatta och njuta av hemmet då.  Ett hem är inte ett museum. Ett hem är ju till för att levas i; umgås, lekas och lagas mat i. Här ska man kunna dansa runt bland leksaker och leka inte stöta golv med "prydnadskuddarna" och bara få vara. Och leksakerna, låt dem ligga en dag extra eller två, det kan ju t ex frigöra både tid lust och ork ;-)

Idag fick köket vara ett kök, bra va ;-) och förutom matlagning blev det även kakbak där jag och dottern bakade cupcakes och kladdade ner halva köket. 

Imorrn fyller "lill"tjejen 5 år och på lördag ska hon få ha sitt allra första barnkalas. Hon har själv fått önska vad hon vill ha för fika och chokladcupcakes med färgglad frosting var en av hennes önskemål. 

Jag tog några bilder även då...

Saftiga chokladmuffins med creamcheesefrosting

Av nån konstig (hmm) anledning så får många av oss föräldrar, särskilt mammor, för oss att "hos dom där andra där ser vardagen alltid ut som bilderna i family living". Märkligt ;-)

Jag har ingen lust att spä på den tron, så här bjuder jag även på några helt vanliga vardagsbilder!

Fridfullt? Njae, men vi hade nog minst lika roligt när vi bakade muffins som dom dära i family living *skratt*. Ja kanske ännu roligare, för vad vet jag, den där familjen på omslaget kanske inte ens bakade muffinarna utan bara låtsades göra dem ;-)

Och nu när jag ändå är igång med att dela livet på riktigt, så kan jag passa på att hälsa att vi inte hade roligt hela tiden. Bakstunden innehåll även tårar.
"Vaaad har du gjort!!!" utbrast förskräckt och lite väl hårt när jag upptäcker att min smartphone är fylld av mjöldamm. E börjar gråta. Några sekunder senare insåg jag att det var ju inte var särskilt smart av mig att lägga min smartphone precis jämte mjölpaketet. Det fick bli en "kram-och-förlåt-stund" i vardagsrumssoffan och efter den var tack och lov E sugen igen på att baka.

Avslutar detta blogginlägg med receptet på dessa smaskiga saftiga och enkla chokladmuffins!

Saftiga enkla chokladmuffins med creamcheese-frosting

Räcker till 30 st alldeles lagomt stora muffinsar (inte för små och inte för stora ;-)

Cholkadsmeten
150 g smör 
2 tsk vaniljsocker 
2 dl varmt vatten 
3 dl standardmjölk
2 st ägg
6 dl vetemjöl 
2 dl kakao 
4 tsk bakpulver
5 dl strösocker

(mörk choklad)

Creamcheesefrostingen

Slå på ugnen på 175 grader.

Smält smöret i en kastrull.

Rör ihop vetemjöl, kakao, strösocker och bakpulver i en bunke.

Tillsätt sedan varmt vatten, mjölk ägg och vaniljsockret i grytan med smör. Rör om och värm upp.

Rör ner smörblandningen i bunken och vispa ihop med elvisp till en jämn smet. Häll över smeten i en tillbringare, så blir det sen enklare att hälla över smeten i muffinsformarna.  Jag använder dessutom oftast en muffinsplåt så är jag säker på att muffinsarna inte flyter ut. (Om du vill kan du trycka ner en bit mörk choklad i varje form, men de är minst lika goda utan mörk choklad)

Grädda i mitten av ugnen i 15 minuter. 

Rör ihop alla ingredienserna till frostingen med elvisp: 

30 g mjukt smör

2,5 dl florsocker

½ tsk vaniljsocker

½ msk färskpressad citronsaft

50 g creamcheese.

några droppar valfri karamellfärg

strössel eller blommor till dekorering

Receptet på den goda frostingen kommer från Leila Lindholm. Jag använder alltid creamcheese-frosting när jag gör cupcakes - blir mycket godare och inte lika sliskigt sött som det blir om man bara har florsocker och smör.

När muffinsarna har svalnat  - bred ut ett tunt lager frosting och garnera med ex. strössel.

Att bli hemmablind del 1

"Här är verkligen jättefint mamma. Jag har längtat efter att gå den här vägen!"  

~ citat av min dotter

Ibland blir man bara så oerhört hemmablind och jag undrar varför i all sin dar tar jag nästan alltid samma väg hem från affärn?  Dessutom, alldeles för ofta, missar jag att se och njuta av det vackra som finns där runt hörnet, eller bara precis där - mitt framför näsan på mig! 

Varför gör hon på dette viset??

Kan det vara för att jag, allt för ofta, har för bråttom eller "är på språng"?

Eller kan det vara för att allt för många vill få mig att inte se det jag har utan istället ständigt få mig att sträva och längta efter något annat/mer/nyare/finare/större osv?

Nån som känner igen sig i mina vardagsfunderingar?

Min dotters kommentar var så skrattretande och samtidigt, en gav mig hennes ord en viktig tankeställare!

Förutom denna enkla men ack så mysiga promenix så blev det lite biblioteksmys igår. Ohh vad jag uppskattar att få ha ett bibliotek på orten! Ja, över huvud taget detta att det finns bibliotek i vårt land, säg är det inte en fantastiskt bra grej! Här kan man också börja tala om att bli "hemmablind".

Vila val och vel

Mys med muffins vid lugna vatten

Ps 23

"Han för mig till vatten där jag finner ro"

VILA

Den senaste veckan har jag försökt att ta det lugnt och inte boka in allt för mycket. Har lyckats ganska bra. Helgen som var tackade jag dock ja till en förfrågan, dvs att leda lovsång på en gudstjänst. Men det var inte på något sätt betungande utan tvärtom. Det är verkligen något jag har saknat att få göra.

VALET

Lite annat om den senaste tiden. Förra veckan tillbringade jag en hel del tid ute på internet, men väldigt lite tid här på bloggen. Jag försökte sätta mig in i lite mer i ex. olika valmanifest och dyl inför valet genom att besöka de olika partiernas hemsidor. Jobbigt men viktigt.
Jag är nöjd med det som jag till slut kom fram till, men väldigt bedrövad efter söndagens valvaka. Ledsen rent ut sagt, och det är jag knappats ensam om.
Jag funderar över vad som gjorde att 12,9 % valde att rösta på ett parti som Sverigedemokraterna. Jag gissar att allt för många ute i vårt land har väldigt lågt förtroende för politiker i det stora hela, är bittra och/eller bara vill skaka om. Men... hur tänker man då egentligen? Blir det bättre av att rösta in ett parti med rötterna i nazistiska och fascistiska rörelser? 
Det är säkert så att man inte vill tro att partiet har så mörk bakgrund eller att det idag skulle vara ett främlingsfientligt parti. "Nej nej, det där det är säkert bara skrämselpropaganda från andra partier".

Nej, suck. Jag blir bara ledsen av att sitta och skriva om detta. Jag får försöka glädja mig åt att 87,1 procent valde att INTE rösta på SD och att det var betydligt lägre procenttal som röstade på SD i Skellefteå kommun. Men ändå på tok för många!!!

VEL

Så till något helt annat. Har ikväll suttit och ägnat tid framför datorn av betydligt mindre viktiga anledningar än: Jag har nämlingen äntligen tagit tag i sak jag tänkt länge, dvs att sätta ut lite retroprylar till försäljning på köp och sälj-grupper på facebook. Bra grej med alla dessa sälj-grupper. Jo, det tycker jag nog. Det är dessutom positivt att det är gratis att göra en annons, men... ändå, det är gratis men samtidigt kostar det ganska mycket. Det kostar dyrbar tid.

Nu har jag i alla fall lagt upp lite småannonser, men så här i efterhand känns det egentligen lite ovärt för att tala med skellefemål. Hoppas i alla fall att någon därute, som precis som mig gillar retro-ting, blir glad  ;-)

Tyvärr är jag alldeles för velig för att sitta och göra sådana här typer annonser. Funderar länge på om jag egentligen vill sälja det jag sätter ut, velar fram och tillbaka vad jag ska sätta för pris och sen när jag väl bestämt mig undrar jag om det egentligen hade varit bättre att bara kolla om nån vän vill ha det eller skänka bort det. Suck. 

Känns som det finns så mycket fler saker som är bättre att ägna sin tid åt, men så är det väl i och för sig ofta. Ikväll orkar jag hursomhelst inte så mycket annat vettigare. Är lite hängig och krasslig.

På återseende

Retro snurrfåtölj

Egentligen vill jag nog inte sälja denna, men den har tyvärr lite för lätt att tippa bakåt med klättrande små barn i sig. Helt enkelt inte särskilt barnvänlig. Hade ju kunnat försöka ge den en bättre plats, men i dagsläget så finner jag ingen bra plats för den...

Min mans gamla 70-talsporslin som inte får bo i vårt köksskåp längre ;-)

En massa retrolampskärmar till försäljning.

Obs: Tyget som lamporna ligger på är inte till försäljning. Det är ett minne från Tommys farmor.

Retro 70-talsbonad

Ser du nåt av intresse får du skynda dig ;-)

(Ligger ute på facebooksgruppen "Retro Skellefteå med omnejd")


P.S. Det blev mycket 70-talsretro i detta inlägg

Två fina gamla ting och viktiga funderingar

Ett fint arv av min mans farmor

pryder nu vår köksvägg.

Och denna fulfina våg, fyndad på secondhand-butik. pryder vårt badrumsgolv ;-)

Färgen från vågen flöt dessutom ut och upp på garderobsdörren i badrummet ;-)

Varför köper vi så mycket nytt när det redan finns så mycket gammalt?

Igårkväll var jag fylld av funderingar kring ämnet konsumtion, så här kommer några av alla de frågor som har väckts hos mig, och dessutom väldigt starkt den senaste tiden. (Kanske har de väckts extra ofta pg a att jag börjat blogga och därmed börjat se på mitt liv med lite "nya" ögon?)

Jobbigt, men viktigt...

Begagnat i present?
Härom veckan stod jag och funderade på om jag kunde köpa ett fint spel och en jättesöt barnklänning i present? Det kan du väl Helena (!?) Ja, jag kommer inte sluta att köpa presenter och jag tycker dessutom om att få uppmuntra andra. Men.... just nu handlade min undran inte om jag kan, utan om det är okej att köpa presenter second hand? Nä... men det är väl lite väl snålt och när någon ex. ska uppvaktas då bör det väl vara nåt finare/lyxigare??

Svaret på frågan beror väl lite på vad det är man vill ge bort, men just i det här fallet var spelet helt och fint och klänningen såg knappt använd ut, ska man då ändå köpa ett nytt spel och en ny klänning??

Hittintills har jag endast vid något enstaka tillfälle köpt något begagnat och gett bort i present, men då med en del ursäkter och med en lite obekväm känsla. Detta trots att spelet/klänningen egentligen skulle varit en bra present, ja kanske t o m bättre än mycket annat icke begagnat.

Vad säger ni?
 
Så till alla dessa leksaker vi köper
En annan fundering jag som småbarnsförälder har gått och burit på den senaste tiden är; hur mycke onödiga pengar läggs egentligen på alla dessa nya leksaker? Och vad (eller rättare skrivit vem) säger egentligen att vår tids barn behöver minst dubbelt så många leksaker som vi hade när vi var små? Och vad behöver (vilka behov har) egentligen ett barn?

Mina föräldrar har sparat det flesta av mina leksaker och de är även i väldigt fint skick. Men, nej nej, de duger väl inte? Det ska ju vara nya leksaker, eller åtminstone nya leksaker också (förutom de äldre) Ja, fler leksaker behöver våra barn och dessutom rätt sorts leksaker!

Eller?

STOPP!!!
Jag känner att jag bara vill skrika STOPP! Vad håller jag/vi egentligen på med? Men vad gör mitt lilla stopp? Och är det nån som hör det? Vågar jag ens själv lyssna på de förnuftigare tankarna, som ger sig in i brottningskampen med mina manipulerade känslor (jo, vi är nog mer känslostyrda än vi vågar erkänna) och ber mig att hoppa av konsumismens ekorrhjul.


Nej, vem hör mitt lilla ynkliga skrik?
Det behövs nog ett mer ordentligt skrik, typ ett miljökris-SKRIK...!?! Då kanske vi/jag hör?
Jo, men.... lalalalala...

Vad (eller rättare sagt vem) har fått oss att bete oss som ungar och lägga händerna för öronen och skrika lalalalala när vi hör men inte vill höra?

Kan ni ge mig goda anledningar till varför vi ska följa en trend som säger åt oss att vi måste/behöver köpa så mycket nya saker, detta dessutom trots att det finns så mycket fint gammalt...!

Här och nu vill jag i alla fall fråga mina släktningar, vänner och bekanta om ni vill ni vara med och bryta en märklig trend? Hmm, ja men då finns ju risken att någon kan tycka att du är snål... och det vore ju för hemskt, eller?
Fast finns det inte värre risker och betydligt hemskare saker som följd av att inte bryta den märkliga trenden... den där trenden som säger åt oss att vi bara måste/behöver fortsätta att konsumera mera och mera?


Skillnad gör skillnad
Jag säger inte att det är fel att köpa ex nya kläder eller leksaker... men jag vill försöka ta små steg i rätt riktning och uppmuntra fler att också våga göra det. Varför? För att våra val påverkar vår jord och människor på andra delar av vårt jordklot. 

Ska vi försöka uppmuntra varandra att gå i rätt riktning? 
Eller ska vi fortsätta som vanligt och som om ingenting vi gör spelar någon egentlig roll?



Jag önskar i alla fall att vi blev fler och fler som började tänka likt den lille pojken på stranden:

Det var en pojke som gick längs stranden och kastade i sjöstjärnor som hade sköljts upp på land. Pappan gick till honom och frågade honom vilken nytta detta hade, det låg ju tusentals sjöstjärnor på den fuktiga stranden. Pojken tog då upp en sjöstjärna, vände sig mot pappan och sa: 

- För just den här sjöstjärnan gör det skillnad!

Så kastade han den i vattnet...

.

Den bloggtillrättalagda världen och verkligheten

En passande bild som inledning till detta blogginlägg

Vilken dag! Som jag nyss sa till min man i en enda stor suck: "Det blev en bra och dålig dag idag"
En dag som började dåligt (eller?) när vi kände att vi nog fick lov att ta ett tråkigt beslut igen (precis som i fredags när vi inte kunde fara på dopet) "Nä, vi bör inte åka till Luleå som planerat ... vi får va hemma idag också" 

Jaja, jag fick i alla fall åka på loppis - igen ;-) Åh, så roligt! Eller? Ja för mitt på ett av loppisborden hittade jättefina turkosa höganäs-assietter, precis i min stil, för en billig peng dessutom. Men, efter jag stått och hållit i dem, räknat assietterna, tagit fram börsen ... så frågar säljaren en kvinna vid ett loppisbord bort: "Fick jag sälja dessa?" och kvinnan svarar: "Nej, dem hade jag ju tingat"...
Suck

Som avslutning på denna sköna dag skulle jag ta en rask härlig promenad, denna härliga somriga varma kväll. Den slutade med att lillen bara skrek i barnvagnen och inget av det jag försökte göra fick honom att sluta gråta (förutom att bära honom...) Suck

Men Helena!? Har du verkligen haft en dålig dag? Bara genom en korts stunds närmare eftertanke så inser jag ju att svaret på den frågan är: "Näe, verkligen inte". Sådana dagar finns, men min dag idag har inte varit en av dem! Jag har fått umgås med min familj, ätit god mat, njutit av en lugn dag, pratat i telefon med min svägerska osv osv.

Det har varit en ganska vanlig dag, med sina ups en downs, med sitt positiva och med sitt negativa, med sitt glada och med sitt besvikna, med roligt och jobbigt, städat och ostädat, osv osv. Och är det inte just precis så som livet ser ut.

Allt för ofta har jag för höga förväntningar på hur vardagen borde vara och se ut? Finns det fler som känner igen sig?

Här bjuder jag på några ovanliga bilder för en inredningsblogg,
men helt vanliga bilder för ett vanligt hem

Ett vacker gammalt teaklinneskåp, men...

Ja, detta fina skåp står i vårt gästrum, som man behöver passera för att komma ut till uterummet och bakgården. Jag vet inte huur länge den där tavelramen stått där, men lääänge är det. Undrar just om den någonsin kommer att komma upp på väggen? Jo, i sinom tid...

Fototavlan har dessutom allt eftersom fått sällskap av doppresenter + en massa lampor (hör och häpna). Men, jag tycker lampor passar bättre i taket än liggandes på ett golv, eller va tycker ni?
Och idag fick linneskåpet dessutom sällskap av några av min mans lillebrors presenter... (för han gästar numera vårt gästrum, hela sommaren
 
Ja, så här ser det ut! Jo, inredningsintresse det har jag och skaparlust, men.... så här ser ju livet ut! Allting får ha och ta sin tid och ... det är väl bara som det sig bör! (Och, det finns ju dessutom viktigare saker än att få upp tavlor på väggen ;-))

Om jag borde sucka över något så är det mina orealistiska krav på hur en god dag ser ut, men inte över dagen som sådan!

"Tack gode Gud, tack för en underbar, vanlig dag!"

Gode Gud, vad är klockan?
Över två, jag har somnat från TV:n igen
Men tack för filmen, den var bra.
Tack ska Du ha, Herre, Jarl Kulle beundrar jag,
Tack för idag, tack för en underbar, vanlig dag.
Tusen tack för att lunchkön var så kort idag,
För då hann jag springa
Och köpa skorna som jag ville ha.
Tack ska Du ha, Herre, dom passar mej riktigt bra,
Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.
Jag blev också glad för lappen från vår nya närbutik
Där Du gav mej tips om extrapris på kaffe.
Varje dag sker små under
Men så lätt det är att ta dom för givna,
Så lätt att sitta nöjd och bara ta.
Tack ska Du ha, Herre, för allt jag har fått idag,
Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.
Gode Gud, det är sent nu!
Snart halv tre, men hurra!
Det är lördag imorrn och jag kan sova hela dan.
Tack ska Du ha, Herre, nu släcker vi, Du och jag,
Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag

- Agneta Fältskog

Vårtal på torget och veckans glädjespridare Annahita

VÅRTAL på torget

Denna valborgsmässoafton blev för mig väldigt annorlunda. Det är nämligen första gången jag hållit i ett vårtal. Jag fick förfrågan förra året av Röda korset, som ordnar vårtalare här i vårt samhälle. Kunde inte förra året, pg a att jag och en vän ordnade ett familjevänligt valborgsfirande bakom församlingsgården, med ex lekar, sång, ansiktsmålning och annat trevligt. Det blev tyvärr inget sådant firande i år och därför kände jag att jag kunde tacka ja denna gång då de frågade igen om jag ville hålla i vårtalet.
Jag var väldigt nervös, även om jag är en van talare. För, vad säger man egentligen i ett vårtal? Men, så fick jag en god tanke och efter några timmar hade jag ett nedskrivet tal som jag kunde känna mig nöjd med.
Kanske att jag skulle lägga ut talet här på bloggen? (för alla er som inte hade möjligheten och lyckan *skratt* att få lyssna till mig igår). Talet skulle i alla fall passa väldigt bra in här på bloggen, eftersom det handlade om min dröm. Det blev ett tal om att bl a se på våra liv som gåvor till varandra. Att bl a våga lämna lite av vår bekvämlighet och ofta invanda mönster för att kunna leva ett välkomnande och glädjespridande liv.

Det kändes bra att få hålla detta vårtal och själv få vara med och sprida lite glädje. Och det var också härligt med det skratt som väcktes mitt i talet, när jag gjorde en den lite oväntade vändningen"... men jag vill inte bara göra vårt hem turkosare. Jag bär på en dröm om att... 
 turkosifiera hela vårt land " ;-)

Vårtal på torget (min man tog detta fantastiska foto ;-)

Efter att ha lyssnat på manskörens klassiska vårsånger och hållit mitt turkosa vårtal, blev det fika på församlingsgården och korvgrillning utanför. Eller, näe... inte för mig :-(. Jag satte mig för att amma och när jag sen kom ut för att grilla fick jag hälsningen: "Vi åt upp all korv, trodde att du inte ville ha".  Kan ha varit så att min man fick lite dåligt samvete.... för senare under kvällen gjorde han upp en brasa i vår öppna spis och sa efter en stund: "Om du vill kan du ju grilla en korv". Jag var först lite negativ, men kom på bättre tankar, gick och skar upp två skivor falukorv (för det är ju det som gäller om man nu ska grilla korv ;-) och satte mig på golvet bredvid min man och grillade. Och det var ju riktigt mysigt.

Sen blev det faktiskt för ovanlighets skull lite TV-tid tillsammans. Vi gick in på SVT-play och startade ett program som heter "När livet vänder". Längesen jag blev så starkt berörd. Missa inte gårdagens fantastiska avsnitt! 
Gårdagens avsnitt av "När livet vänder" handlade om Annahita Parsan, en kvinna som flydde från ett krigshärjat Iran med sin nyfödda döende dotter i en väska. Efter att ha överlevt både misshandel, självmordsförsök, fångläger och ett hemligt liv i skyddat boende blev hon kristen och jobbar nu som präst i Svenska kyrkan.

 http://www.svtplay.se/video/1969506/avsnitt-6

Annahita - veckans glädjespridare

Annahitas livsberättelse är oerhört gripande. Och man måste vara väldigt hårdhjärtat om man inte på något sätt berörs av det hon berättar. Jag personligen grät flera gånger. Men trots tårarna, så blir hon veckans glädjespridare. För vilket hopp hon förmedlar!
Detta utnämnade för mig nu vidare till ett kommande inlägg här på min blogg, som ni kommer finna under rubriken "Ord om glädje". Jag har påbörjat ett personligt inlägg som handlar om att att det finns en djupare glädje än den som får oss att skratta eller le, en glädje som kan finnas i djupet av våra hjärtan, mitt i smärta sorg och tårar. Det är min personliga erfarenhet och många med mig skulle kunna vittna om detsamma.

Shopp-stopp!?

Igår hade min man bokat tid för blodgivning på sjukhuset och också tid för besiktning av bilen. Så, vi passade på att ta en dag på stan hela familjen. När han for till sjukhuset släppte han av mig och barnen i centrum. Jag köpte lite jox på pandurobutiken, lite bebispresenter och sockar till lillkillen (måste finnas strumptroll i vårt hus, för vars försvinner annars alla dessa sockar?)
När han var klar på sjukhuset fick jag dessutom lite egen shoppingtid. Hade tänkte mig nåt nytt vårigt härligt  plagg till mig själv. Men bara efter en kort stund blev jag så sjuukt trött i huvudet av alla dessa tusentals plagg som omgav mig. Och kände: Varför i allsin dar ska jag egentligen köpa nåt? Jag har ju inte ens kollat efter vad jag egentligen köpte förra våren, och våren innan dess osv... Kan verkligen alla mina kläder vara obrukbara eller gräsligt fula, så där fula att jag bara måste köpa fler plagg? Nä, stopp och belägg.

Jag har inte gått igenom min garderob än, men bestämde mig igår för att jag, innan jag köper ett nytt plagg igen, ska använda alla de kläder jag redan har. Men hallå? Det hänger ju säkert massa kläder i garderoben som jag egentligen inte vill ha eller kan ha (kroppsformen är inte densamma som för några år sedan ;-)
Ja, om det stämmer då är det väl hög tid att jag går igenom varenda plagg och faktiskt låter någon annan få glädje av några av plaggen istället.

Jag avskyr "slit och släng"-kulturen och hur lätt det är att själv falla dit. Eller varför heter det egentligen så...? Många sliter ju inte ens ut sina kläder innan de slängs....

Jag har på de senaste åren blivit mycket bättre på att lämna in kläder och annat som jag inte behöver till återvinning/secondhandställen. Men, jag är fortfarande en fånge i den materialistiska värld jag omges av. Bättre har det blivit nu när jag inte längre bor eller jobbar i stan, men inte helt bra.

Det finns mycket som jag behöver bli bättre på när det gäller att tänka och vara miljövänligare: handla ekologiskt och närproducerat, ta cykeln istället för bilen, handla mindre, etc etc...
Det är lätt att drabbas av apati och känna att det inte tjänar nåt till att ens försöka. Men, vad händer om alla tänker så? Varför inte istället ta ett steg i taget, i rätt riktning. Ett steg jag kände att jag ville ta, efter gårdagens tankar, var att försöka att inte köpa några nya plagg innan jag (fr o m denna stund) använt alla de plagg jag faktiskt redan har + gett bort de plagg jag inte använt på flera flera år eller vuxit ur. (Tja... nya skor kan nog behövas då jag får skavsår av dem jag har och kanske ett till amningslinne om jag inte ska tvätta förjämnan)

Kanske kan jag dessutom få ge någon fler därute en tankeställare genom att jag delar med mig av mina vanliga vardagliga funderingar. (Jag tror faktiskt att jag själv nån gång, för ganska längesen, läste en känd bloggerskas inlägg där hon hade satt upp just detta klädmål. Och för att ha koll på vilka plagg hon inte använt hade hon tydligen vänt galgarna på olika sätt... Jaja, nog om det. Det var verkligen en parentes)

Stan-dan avslutades med ett trevligt besök på en butik jag skulle rekommendera att handla på, om man nu alltså bara måste få shoppa. För det pengar du handlar med här... går ju till nåt jättebra! Och det är dessutom ett miljövänligt alternativ! PK Second hand:

Bild från http://www.pksecondhand.se

Nä, förresten: Stan-dan avslutades inte på pksecondhand utan med ett kort besök på Nordanås stora lekpark. Och när jag satt där och tittade på mina underbara fina barn, och lillpojken nu äntligen log så där underbart mot mig när jag nu äntligen stannade upp och gav honom lite mer uppmärksamhet, kände jag: "Varför handlar vi så mycket, när det bästa i livet är gratis?". Dessutom blev jag åter påmind om den supermysiga utflykten i lördag.


Detta läste jag idag när jag googlade på "Slit och släng":
Vi slänger åtta kilo kläder per år. Textilier som egentligen hade kunnat återvinnas. Vår konsumtion av kläder är något som måste förändras om klimatmålen ska nås. Därför testas nu textilreturer som en hjälp på vägen.
Nya färger, trender och modeller. Vi handlar mer kläder än nånsin. Mer än vi behöver och det vi inte längre vill ha slänger vi.
Genomsnittssvensken slänger åtta kilo textilier om året och endast 20 procent lämnas till välgörenhetsorganisationer. Forskare på Högskolan i Borås har tillsammans med Gekås i Ullared startat flera textilreturer för att öka återvinningen. Tanken är att kunderna ska rensa garderoben och återvinna innan dom handlar nytt.
- Poängen är att man inte bara tar emot hela kläder utan också trasiga, säger Daniel Hjelmgren lektor marknadsföring. De trasiga kläderna går till återvinning. Fibrerna återanvänds i nya produkter.
Intresset har dock inte varit så stort som man hade hoppats på, men i Storbritannien är den här typen av återvinningsstationer populära och därför tror forskarna att tillströmningen enbart beror på ovana.
- Vi har blivit duktiga på att återvinna glas, metall, plast och papper, säger Karin M Ekström professor företagsekonomi. Varför skulle vi inte kunna bli bra på att också återvinna textil?

 http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastnytt/slit-och-slang-atervinn-istallet

Helgvila

Nä, nu är det hög tid för helgvila och det innefattar även vila från bloggandet och facebook. Nu vill jag lägga all tid åt familjen och njuta av måltidsgemenskap och god mat, sköna avkopplande barnvagnspromenader, lek i snö och bus i badhus och annat trevligt.

Pysseltid med barnen

Måltidsgemenskap

Barnvagnspromenader
(Dagens turkosa ting)

Dessutom vill jag personligen få stanna upp och ta in påskens glädjebudskap.

Påskens glädjebudskap

Så, nu ska jag sätta mig i vardagsrummet och umgås med Svärfar. Att sitta i varsin fåtölj med en god bok (eller en dagstidning) det är ett avkopplande sätt att umgås ;-)

P.S. Nästa vecka återkommer jag på bloggen och då blir det mer färgglädje, pysselglädje & personliga funderingar kring lycka & glädje

Det värdefulla lyssnadet...

Måndagar är en väldigt trevlig dagar för varannan måndag har jag tjejgrupp. Vi är 7 mammor som träffas hemma hos varandra och turas om vara "värdinna" för kvällen  (de andra måndagarna träffas karlarna :-).
Jag känner alla sen tidigare, mer eller mindre, så jag träffar de flesta av dem lite då och då annars också. Men det speciella med dessa måndagar är att vi har bestämt att under dessa kvällar ska fokuset ligga på att verkligen dela livet med varandra: gå lite djupare, våga dela sina bekymmer och känslor, samtala om tro och tvivel, om hur det är att vara mamma, dela sina funderingar kring livet et c etc (och så är det såklart barnfri tid).
 Vi börjar varje kväll med att fika, samtidigt som vi "tar en runda". Rundan är en fantastisk grej som jag önskar att alla människor skulle få ha i sin vardag. Rundan handlar om att vi går varvet runt och alla får möjlighet att under en stund sätta ord på sina tankar, känslor och funderingar, utan att behöva tänka ut innan vad man ska säga. Och låta det bli ostrukturerat som det oftast blir då man tillåts, och tillåter sig själv, att tala fritt ur hjärtat. Under tiden ägnar de övriga sin fulla uppmärksamhet åt dig och ger dig sina lyssnade öron under denna viktiga stund i veckan. (Och efteråt får man dessutom ofta del av de andras kloka tankar och böner)

 Det kanske inte låter så märkvärdigt, men det är det verkligen. Speciellt i dagens uppschasade tempo och i en tid då allt fler låter sig distraheras av mobilens ständiga "blippande" (ni förstår nog vad ja syftar på). I en tid då vi får allt svårare och svårare att "bara vara närvarande" och lyssna aktivt. Jag erkänner att även jag behöver öva mig på det. Det tror jag vi alla behöver. Och -  jag, precis som varenda människa på detta jordklot, behöver bli lyssnad till!

 Ett enkelt fika med göteborskex och julens pepparkakor

(för fikagemenskap handlar inte om att försöka bräcka varandra i godast fika)

Jag ville inte ta kort under vårt samtal (med tanke på det jag just berättat). Och dessutom kommer jag undvika att lägga ut en massa bilder på andra. Och om det händer -  ska jag verkligen komma ihåg att fråga om det är ok.

Tre ljuslyktor...

Dessa tre olikfärgade ljuslyktor jag ställt fram på bordet ikväll blev en fin symbol idag,

då vi bara blev tre vänner som kunde vara med ikväll.

Men vi tre fick verkligen lysa upp varandras liv

Tre ljuslyktor...

blev också en symbol för Guds närvaro mitt ibland oss

Små kärlekshandlingar...

Imorse, när jag klev upp ur sängen  kl 9:30, hade min man och dotter redan ätit frukost. Det första han sa när jag kom in i köket var: "Vi hade nästan slut fil, så jag ställde in min tallrik till dig i kylen". Han hade alltså först hällt upp fil till sig, öppnat kylen för att ta fram mer fil, men när han  upptäckt att vi inte hade mer sparade han "sin fil" till mig. Och för mig är en frukost utan fil egentligen ingen riktig frukost. En liten handling.... men den värmde stort i mitt hjärta och la tonen för resten av dagen. 

Oj, det blev många fil i endast 4 meningar... undrar vad min svenskalärare skulle ha sagt. Jaja, men nu går jag ju inte längre skolan och skriver för att få mina texter bedömda. Jag skriver från hjärtat och förhoppningen med bloggen är ju att sprida glädje ;-)

En helt vanlig måndag.... eller?

"Den verkliga upptäcksresan består inte i att söka efter nya vyer,

 utan att se med nya ögon"

~ Marcel Proust

Varje dag är fylld av små eller stora glädjeämnen - 
men det gäller att se dem & ta vara på dem.

Idag kom min fina dotter in i vardagsrummet där jag satt och ammade: "Mamma, jag har en bra idé! Vi kan grilla korv och sen kan vi äta mat i uterummet". Ja, vilken bra idé (även om jag inte tror att hon kom på allt själv...). 

En timme senare låg lillebror och sov i vagnen ute och jag hade gjort varm choklad, pinnbröd i massor och tagit fram falukorven. Och min käre man hade gjort en eld vid vår grillplats. Efter en stund, när vi grillat vår korv och försökt göra o-kladdigt pinnbröd och njutit av den varma chokladen, sa min kloke man: "Vi behöver öva oss i att vara tacksamma"

Tidigare under förmiddagen hade vi båda varit allmänt negativa, men nu, bara några timmar senare mådde vi så oerhört bra. Ja, tänk va lite solljus och en grillad korv kan göra. Och i meningen "Vi behöver öva oss i att vara tacksamma" ligger nog mer vishet än de flesta av oss svenskar förstår.

Idag blev dagen då jag började blogga - en tanke jag haft i tre års tid, men nu blev det dags.

Med hjälp av bl a min kamera ska jag öva mig i att se och komma ihåg var dags glädjeämnen. Och som det är med fotografering så är det i livet; vi får öva oss i att se det fina och ställa in rätt fokus.

"Antingen väljer du att fokusera på fettfläckarna på fönsterrutan

 eller så tittar du ut och gläder dig över solen som lyser"
Visdomsord av Helena ;-)

Jag hoppas också att jag kanske kan få vara med och hjälpa fler att se och ta emot var dags glädje.