"Här är verkligen jättefint mamma. Jag har längtat efter att gå den här vägen!"
~ citat av min dotter
Ibland blir man bara så oerhört hemmablind och jag undrar varför i all sin dar tar jag nästan alltid samma väg hem från affärn? Dessutom, alldeles för ofta, missar jag att se och njuta av det vackra som finns där runt hörnet, eller bara precis där - mitt framför näsan på mig!
Varför gör hon på dette viset??
Kan det vara för att jag, allt för ofta, har för bråttom eller "är på språng"?
Eller kan det vara för att allt för många vill få mig att inte se det jag har utan istället ständigt få mig att sträva och längta efter något annat/mer/nyare/finare/större osv?
Nån som känner igen sig i mina vardagsfunderingar?
Min dotters kommentar var så skrattretande och samtidigt, en gav mig hennes ord en viktig tankeställare!
Förutom denna enkla men ack så mysiga promenix så blev det lite biblioteksmys igår. Ohh vad jag uppskattar att få ha ett bibliotek på orten! Ja, över huvud taget detta att det finns bibliotek i vårt land, säg är det inte en fantastiskt bra grej! Här kan man också börja tala om att bli "hemmablind".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar