OM BLOGGEN

Välkommen till bloggen TURKOSARE LAND! 


Här varvar jag min skaparglädje (inom temat inredning, färgglädje, pyssel och retrolycka) 
och andra glädjeämnen från min vardag,
med tankvärda texter om och förhoppningsvis till glädje 


Jag hoppas du ska känna gästfriheten: Du kanske t ex bara är intresserad av pysselbilder till inspiration. Känn dig fri att vistas i de "rum" just du vill!



 

 

 

 

 

Yta OCH kärna

Äpplet är ju vackert och smakar bra i sig själv, inte att förakta,
men kärnhuset kan skapa något större och varaktigare.
Bakom ytan finns ett kärnbudskap och en DRÖM.

 

 

 

 

 

 

Glädjens färgtoner

Du kommer också snart upptäcka att oavsett vilket "rum" du kikar in i är det "målat"
i glada färger. Min stora förhoppning är att bloggen får genomsyras av glädje
och bli till glädje på ett eller annat sätt!




Konsten att göra människor turkosa

UPPMUNTRANDE EXEMPEL
Jag tror på att vi behöver mötas och omges av positiva exempel och goda nyheter, som inspirerar, uppmuntrar och skapar hopp. Detta i motvikt till det alltför negativa fokuset i mediabruset som omger oss och som jag tror lätt gör oss nedstämda, rädda och i värsta fall kan få oss att tappa hoppet om att Kärleken kan segra. Jag tror också att allt för mycket negativa mörka nyheter får oss att bli apatiska... "Vad är det för vits att engagera sig, det är ändå kört" . När tron närs att vi inte kan påverka och förändra, att det vi gör inte spelar någon egentlig roll, ja då ger vi upp. Psyket orkar inte. Vi behöver få tro på att vår omvärld kan formas till det bättre. För det kan den!
Jag personligen uppmuntras av goda förebilder och exempel.


I samband med skapandet av min blogg ramlade jag över en fantastisk berättelse från vardagslivet, skriven av Jan Gunnarsson. (Det finns fler än mig som tycker att turkost symboliserar något väldigt positivt! ;-)
Här en berättelse om vilken makt vi har att påverka andra människors dagar. Om hur det värdskap vi utövar bottnar i att vi själva är i harmoni och hur det kan förändra alla de vi möter. Till slut blir våra dagar ett resultat av de val vi gör.


"Hotellet är läckert designat, mycket vitt och limegrönt som bryts av med modern konst på väggarna. Lite trendigt, en knapp timma norr om Amsterdam. Sommaren vill inte släppa taget och närheten till stranden känns perfekt. Där sitter vi i hotellmatsalen, 16 personer som arbetar med värdskap runt om i världen, lite trötta efter ett långt eftermiddagspass.
Vår kypare kommer fram till bordet. Hon är runt de 55, lätt okammad, klädd i svarta kläder och ett lika svart förkläde, snyggt knutet på ena sidan. Hon ser inte särskilt glad ut, mer ledsen och säger inte så mycket när hon ställer ner ett antal vattenflaskor på borden.
"Den där stackaren verkade inte särskilt glad", säger någon runt bordet när hon gått.

Ingen annans ansvar

Några timmar tidigare har jag talat inför gruppen om att vara turkos. Om skillnaden mellan gråa dagar och turkosa. Jag hade lagt fram tanken att det är vi själva, och ingen eller inget annat, som är ansvarig för att vi är i harmoni och går till arbetet med turkosa ögon. Att det handlar om att ha koll på sin egen mur som ibland växer upp mellan en själv och världen därute. Jag hade berättat om stenarna i min egen mur, att jag ständigt måste ha koll på min stress, fysik, sömn, oro och rädsla, för att jag ska vara den välkomnande människa jag i botten är. Och att det inte bara är viktigt för vår egen skull, utan lika mycket en fråga om ett ansvar mot kollegor och kunder vi möter under en dag. Mot alla människor, inte minst de som har en grådaskig dag. Det hade min lilla föreläsning handlat om.
"Ok, låt oss se om vi kan göra kyparen lite turkos!"
"Ja, vi tar det som en utmaning", alla verkar vara med på noterna.
Det går några minuter så är den svartklädda tillbaka. Hon ställer ner förrätterna, när en av oss säger: "Vad härligt, har du haft en bra dag?"
"Ja det har väl varit lite si och så med den saken", säger hon och skakar lite på huvudet.
"Och nu ska du dessutom behöva servera människor från Sverige!"
"Sverige, där har jag varit några gånger, det är ett vackert land!"
"Och väldigt många vackra människor, framför allt männen", säger jag.
Hon skiner upp och börjar skratta. Allt blir annorlunda. Vi får en härlig middag serverad av en allt turkosare holländska.

Teori i praktiken

En dag senare sitter jag i taxin till Schiphol, (som hur jag än försöker uttala det, leder till ett förlåtande leende från mina holländska vänner...), jag tänker att det är värt att pröva, att försöka turkosifiera människor jag möter, framför allt de som inte är vana vid att någon gör det.
Jag börjar lite lätt med taxichauffören. Han är i min ålder. Vi börjar tala om livet. Han berättar om hur han som ung varit på orten han hämtat mig på. Vi talar om att vi är lite andra människor idag, fast rätt lika därinne som vi var på den tiden. Vi skrattar och pang, så är vi framme på flygplatsen. När jag betalar frågar jag vad som gäller med dricks.
"Dricks, nej det behövs då inte, det har ju varit en så trevlig resa för mig också", säger han bakom ratten.
Det funkar.
Inne på Schrripphåll går jag in på toaletten.
"This is a fresh toilet", säger jag leende till en kille med städvagn.
"Thank you, have a safe flight Sir", säger han när vi skiljs åt.
Det funkar.
I självserveringen står en tjej i kassan. Hon har ena armen i mitella, men fixar arbetet lika bra med en.
"Wow, I wonder how fast you are with two arms!"
"Like a rocket", hon skrattar till, "enjoy your meal!"
Det funkar.
Fasen hade jag bara haft lite mer tid skulle hela flygplatsen ha samma färg som vattnet runt Maldiverna.

Turkost på hög nivå

När jag kliver på flyget hem till Sverige tar jag några sekunder extra och frågar flygvärdinnan om hon kan se till att det inte blir så många luftgropar och om hon kunde hålla handen om det blir för guppigt. Jag slår mig ner på 12C och tänker på henne i matsalen på hotellet, kvällen innan. Det slår mig vilket ansvar jag har som människa att göra det jag kan för att vara turkos och vad det betyder för alla människor jag möter under en dag. Framför allt de som är lite gråa. Jag släpper tanken och tar fram den svenska dagstidningen jag fick när jag klev ombord. Upptäcker en kolumn skriven av en journalist som berättar om ett "uselt bemötande" hon upplevt under en dag. Jag funderar på vilken roll hon själv haft i det, hur lätt är det inte att vi missar att det är så.
"Sir, are you ok, or do you need a hand to hold?"
Jag tittar upp och där står hon leende i sin turkosa KLM uniform.
Det funkar."

Text: Jan Gunnarsson, VÄRDSKAPET



Återigen varmt välkommen till min
färgglada blogg turkosare land
~ en blogg om att se, ta emot och sprida glädje!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar