I Guds ansiktes ljus

Söndagen var en sådan ljus dag i flera bemärkelser. Äntligen lyste solen och allt blev så oerhört vackert. Snön gnistrade så fint att jag kom på min dotter med att under vår promenad stannat upp i ett försök att fånga diamanterna hon upptäckt i snön.

Det var inte bara utomhus som det äntligen lyste så där vackert så att man blir alldeles lycklig. Se på dessa underbara gula blommor som nu liksom lyste där på fönsterbänken!

När jag stod där lutad över blommorna, för att på något sätt fånga dess skönhet på bild, visar min man ett foto på sin mobil, tagen en liten stund tidigare, av exakt samma motiv.

Den allra bästa stunden denna dag var kvällen, då jag tillsammans med nio vänner fick lovprisa och tacka Gud, läsa Bibeln och sitta och samtalade om och med Gud. Det var en sådan fin och ljuvlig stund vi fick och Herrens härlighet lyste över oss. Ja, det finns inga bättre ord att beskriva det med och jag förstår varför den viktigaste välsignelsen i det gamla förbundet (se 4 Mos 6:22-27) slutade med orden: "Herren låter sitt Ansikte lysa mot dig... och ger dig sin frid". Så har människors rop av längtan efter Gud varit just denna; att Fadern skulle låta sitt Ansiktes ljus lysa över människan.  "Låt ditt ansikte lysa över mig, hjälp din tjänare i din godhet!" (Psaltaren 31:17). Att få möta Guds ansikte är att låta sig bestrålas av Guds kärlek, av Gud själv som bara är godhet och ljus:  ”Gud är ljus och inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5)

Det var en kväll där var vi samlades i bön och i längtan efter att få lära känna Guds kärlek ännu mer. Och Jesus var mitt ibland oss  (Matt 18:20). Jag tänker på när hela Jesu person blev strålande som ljuset uppe på förkaringsberget (se Matt 17). Det står att "Hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset".

Gud söker gemenskap med oss. Gud söker efter att få ge oss av sin kärlek. Gud ger sig själv till oss i Jesus Kristus. Gud har vänt sitt ansikte till oss! Och det finns ingen ljuvligare plats att få vara än i Jesu närhet!!! 

Samtidigt vill jag tillägga att det ibland kan smärta att ställa sig i detta starka ljus, i alla fall en för kort stund. Det är som när solens strålar lyser in genom fönstret och man plötsligt ser hur dammigt det i verkligheten är i ens hem. Det är ju ingen särskilt vacker syn. Det är det inte heller när sanningen avslöjas hur det egentligen står till i mitt eget hjärta. Hur självisk jag egentligen är. Hur lätt jag har för att bli irriterad. Hur jag brister i tålamod osv. Ändå vet jag att jag får komma precis som jag är till Jesus och att det är mig, precis sådan jag är, som Gud vill möta. Om jag försöker dölja något för honom stänger jag dörrar för ljuset att strömma in i mig, dörrar för Gud att få förvandla mig och möta mig på djupet. 

När hjärtat genomlyses av Jesus och vi t ex påminns om något vi gjort fel, då är det inte för att Gud vill visa det för att peka finger åt oss, anklaga eller straffa oss, utan för att få skänka sin förlåtelse och ge oss av sitt eget liv. "Han har offrat sig själv för oss, för att friköpa oss från alla synder och göra oss rena, så att vi blir hans eget folk, uppfyllt av iver att göra vad som är gott." ~Tit 2:14

Om vi söker Jesu ansikte, om vi börjar tacka honom,  be eller läsa Bibeln i längtan efter att lära känna Gud, ja då får vi bestrålas av Guds kärlek och då förvandlas vi.

I bilen på vägen till bönesamlingen så berättade en av oss att hon hade blivit så irriterad under dagen. På hemvägen handlade samtalsämnena om tacksamhet och om vad Gud har gjort i våra liv och irritationen var som bortblåst. 

Det går inte att åka hem efter en kväll som igår och vara densamma. Att få genomstrålas av Jesus är att förvandlas därför att hela hans person är total självutgivelse, total kärlek bevisad för oss på ett kors.

Ett sant möte med Gud förvandlar oss. Vi förvandlas av den härlighet som kommer från Anden. (2 Kor 3:18)

Förvandlad

"O Jesus du oss frälser, du är de svagas sköld

Dig glädjesol vi hälsar. Värm upp vårt sinnes köld. 

Giv kärlek åt det hjärta som ingen kärlek får.

Vänd bort all sorg och smärta, du vän som allt förmår"

~ Sv. psalm 199 "Den blomstertid nu kommer" vers 4