Tankar kring att få ha ett intresse

Jag har valt att blogga kring ett av mina intressen, inrednings- och skaparintresset, och dela det med vänner, bekanta och andra intresserade där ute som vill hälsa på här på min turkosa blogg.

Detta inredningsintresse handlar fr a om glädjen i att få skapa trivsamma rum; att få möblera, pynta, måla, pyssla på och få ge utlopp för min inneboende och bubblande kreativitet (fotandet och själva bloggandet är ju också en del av detta).
Detta kreativa intresse har jag haft så länge jag minns. När jag t ex gick högstadiet var mitt favoritämne bild och när de flesta andra valde mellan tyska eller franska, så valde jag bild och miljö. (Tack för att den valmöjligheten fanns!)
Just denna period i livet, trots att jag är småbarnsförälder, får jag faktiskt lite egentid då och då och passar på att göra nåt kreativt (något som jag tycker är roligt och mår bra av att få göra). Detta mycket tack vare att jag och min man valt att vara föräldralediga båda två samtidigt.

För några dagar sen blev det lite skapartid en kväll... då båda barnen somnat sött (och det var ovanligt tyst och lugnt). Tog fram en massa foton och förstoringar (som jag beställt för längesen) för att börja få upp lite mer på väggarna. Blev ingen lång stund, men en av alla de många ramar jag haft utan foton har nu kommit upp.

Målad grön ram i hallen, med små foton på tråd

I sommar ska den färgglada tavelväggen i hallen bli klar! (ett litet inrednings mål.... men inget krav) ;-)

Om själva bloggandet
Från början, när jag satte igång att blogga, hade jag väldigt mycket lust till att blogga, och tänkte att bloggandet skulle ske typ en gång om dan. Dessutom började jag blogga under en betydligt mörkare och kallare del av året och nattvakade med en pigg bebis som då hade märklig dygnsrytm ;-)). DÅ passade det väldigt bra att sitta och pyssla på vid datorn.

Men, varför ska jag blogga varje dag? För vems skulle bloggar jag? Har nån krävt det av mig?
Nä, finns ju inga krav och så snart ett bloggande känns kravfyllt försvinner ju inspirationen och glädjen. Så, jag säger nu till mig själv: "Helena, blogga när det känns roligt och givande!" (och under sommaren lär det nog inte bli lika många inlägg som under det mörka vinterhalvåret)

Samma sak gäller ju själva intresset. Så snart jag sätter krav på mitt inredande eller pysslande, ja då försvinner ju glädjen och därmed poängen med själva intresset.

Skaparglädjen OCH glädjen i Gud

Jag vill fortsätta med bloggen, men jag insåg ganska snart att jag varken kan eller vill, i längden, hålla på att blogga utan att också på  få dela med mig av den djupaste glädjen jag har, glädjen i Gud.

Skaparglädjen och glädjen i Gud är glädje på helt olika plan. Den första är egentligen en ganska ytlig och dessutom rätt så flyktig glädje. Ena stunden så fylls jag av ett lyckorus över en turkos ljusstake, men en stund senare så har den lyckan flygit sin kos, skrämd likt en fågel (läs i inlägg nr 5, i rummet Ord om glädje).
Men trots detta är denna sorts glädje ändå inte oviktig. För vi mår alla bra av att få ha ett personligt intresse. För vi är ju skapta sådana, med olika passioner och mår bra av att få släppa fram minst ett område i livet där vi av hjärtats lust får ägna oss åt det som är bara roligt. Och det får vi också försöka freda mot andras ifrågasättanden, men också våra egna.

(Obs: ...samtidigt så är det såklart viktigt att tänka efter i fall ens intresse är sunt och inte upptar allt för stor del av livet. Kommer nog mer tankar kring detta vid annat tillfälle)

Den andra glädjen, glädjen i Gud är av ett annat slag. Till skillnad från våra intressen så är denna glädje för det första inget glädjeämne bland andra intressen och passioner i livet, dessutom är denna glädje både djup och orubblig. Och är dessutom källan till all annan sann glädje!

Den glädje jag funnit i Gud, vår himmelske Pappa, och den glädje Gud skänker, den genomsyrar allt annat i mitt liv och är min ledstjärna i livet.