Hur kan lycka beskrivas? 

(....) Är det välfärd, välbehag, att vara nöjd? Är det njutning och tillfredsställelse eller en känsla av sammanhang och mening över längre tid? Är lyckan uppnåelig genom vilja och strävanden, eller är den en nåd som bara ges oss glimtvis? Är lycka att inte ha några önskningar?

I vår tid har lyckan blivit något av en trofé, det så kallade livspusslets lösning som liknar slutet på forna tiders sagor då de ”levde lyckliga i alla sina dagar”. Vi lärs att lyckan kan uppnås, och vår längtan exploateras och kommersialiseras. Man bör framstå som nöjd med sig själv. Konsumismen bär på ett lyckolöfte genom införskaffande av statusskapande ting – statussymboler väcker avund, och den som avundas oss kan förmodas vara mindre lycklig än vi – samtidigt som vi förmodas inse att sådan ytlighet inte leder till verklig tillfredsställelse.
När vi har gett upp föreställningen om evig sällhet efter döden, är lyckan här och nu det vi har att sträva efter. Genom religionen var målet att förlåtas våra synder och vinna frälsning, nu måste vi på något sätt försonas med det faktum att vi alls existerar. Vår individualistiska eller narcissistiska tids frälsning är att lyckas, misslyckandet är helvetet, men vem kan säga att ett liv som enligt rådande värderingar syns misslyckat inte kan ha varit lyckligt? Framgång är inte liktydigt med lycka.

 Det är en av de frågor som den franske filosofen och författaren Pascal Bruckner tar upp i boken Perpetual euphoria. On the duty to be happy (Princeton University Press, översatt av Steven Rendall, 244 s). (....) 
Hans bok om lyckan är infallsrik och tankeväckande, men röjer på sina ställen bland annat en överraskande bördsbeundran. Bruckner opponerar sig mot förvandlingen av den ömtåliga lyckokänslan till en kollektiv drog som alla förmodas bli beroende av. (...)
En avsikt med boken är att visa att vi med 60-talets omvälvningar trodde oss ha gjort rent hus med borgerliga påbud och religionens krav, men att dessa nu kommer tillbaka genom skuldkänslor och jakten på lycka. I en tid av förväntan på omedelbar behovstillfredsställelse har man blivit sitt eget största hinder. Människor ser sig som olyckliga därför att de inte är lyckliga.(...)

Populärkultur och ”lätta” tidskrifter, menar Bruckner, har en större tyngd än vi tillmäter dem. Vad de säger är att du kan bli bättre, yngre, mer framgångsrik, mer attraktiv – och det är du själv som bär ansvaret. Allehanda andliga vägar erbjuds också för att nå fram till en känsla av fullkomning. Bruckner liknar Dalai Lama vid den storsäljande författaren Paulo Coelho, vars new age-betonade och inte sällan orgasmrelaterade själsövningar tillfredsställer en europeisk och amerikansk publik med ett slags ”global, andlig esperanto som passar alla”.
Till bilden hör också den ”terapikultur” som sjukdomsstämplar motgångar och svackor som normalt hör till livet. (...)

 Bruckner menar att lyckoevangeliet skapar orealistiska förväntningar på livet, och hans kärva recept kan formuleras som att vi skulle vara mer tillfreds om vi bara slutade att så desperat försöka vara lyckliga. Lycka kan inte mätas på samma sätt som vi kan värdera välfärd. Vi kan inte definiera lycka, än mindre ha kontroll över den eller besluta att den ska öka. Samhället kan inte ha rätten att avgöra vad som är ett lyckligt liv, men samhället kan skapa goda förutsättningar i form av hälsovård, bra bostäder och utbildning. Här krävs större ödmjukhet och insikten att det inte står i vår makt att vara lyckliga.
  (....)"


Här finner ni hela långa artikeln i sin helhet:
http://www.svd.se/kultur/understrecket/den-fafanga-stravan-efter-lycka_6357868.svd


Framöver ger jag lite egna mer personliga reflektioner.  
P.S. Kom gärna med dina