Vårtal på torget och veckans glädjespridare Annahita

VÅRTAL på torget

Denna valborgsmässoafton blev för mig väldigt annorlunda. Det är nämligen första gången jag hållit i ett vårtal. Jag fick förfrågan förra året av Röda korset, som ordnar vårtalare här i vårt samhälle. Kunde inte förra året, pg a att jag och en vän ordnade ett familjevänligt valborgsfirande bakom församlingsgården, med ex lekar, sång, ansiktsmålning och annat trevligt. Det blev tyvärr inget sådant firande i år och därför kände jag att jag kunde tacka ja denna gång då de frågade igen om jag ville hålla i vårtalet.
Jag var väldigt nervös, även om jag är en van talare. För, vad säger man egentligen i ett vårtal? Men, så fick jag en god tanke och efter några timmar hade jag ett nedskrivet tal som jag kunde känna mig nöjd med.
Kanske att jag skulle lägga ut talet här på bloggen? (för alla er som inte hade möjligheten och lyckan *skratt* att få lyssna till mig igår). Talet skulle i alla fall passa väldigt bra in här på bloggen, eftersom det handlade om min dröm. Det blev ett tal om att bl a se på våra liv som gåvor till varandra. Att bl a våga lämna lite av vår bekvämlighet och ofta invanda mönster för att kunna leva ett välkomnande och glädjespridande liv.

Det kändes bra att få hålla detta vårtal och själv få vara med och sprida lite glädje. Och det var också härligt med det skratt som väcktes mitt i talet, när jag gjorde en den lite oväntade vändningen"... men jag vill inte bara göra vårt hem turkosare. Jag bär på en dröm om att... 
 turkosifiera hela vårt land " ;-)

Vårtal på torget (min man tog detta fantastiska foto ;-)

Efter att ha lyssnat på manskörens klassiska vårsånger och hållit mitt turkosa vårtal, blev det fika på församlingsgården och korvgrillning utanför. Eller, näe... inte för mig :-(. Jag satte mig för att amma och när jag sen kom ut för att grilla fick jag hälsningen: "Vi åt upp all korv, trodde att du inte ville ha".  Kan ha varit så att min man fick lite dåligt samvete.... för senare under kvällen gjorde han upp en brasa i vår öppna spis och sa efter en stund: "Om du vill kan du ju grilla en korv". Jag var först lite negativ, men kom på bättre tankar, gick och skar upp två skivor falukorv (för det är ju det som gäller om man nu ska grilla korv ;-) och satte mig på golvet bredvid min man och grillade. Och det var ju riktigt mysigt.

Sen blev det faktiskt för ovanlighets skull lite TV-tid tillsammans. Vi gick in på SVT-play och startade ett program som heter "När livet vänder". Längesen jag blev så starkt berörd. Missa inte gårdagens fantastiska avsnitt! 
Gårdagens avsnitt av "När livet vänder" handlade om Annahita Parsan, en kvinna som flydde från ett krigshärjat Iran med sin nyfödda döende dotter i en väska. Efter att ha överlevt både misshandel, självmordsförsök, fångläger och ett hemligt liv i skyddat boende blev hon kristen och jobbar nu som präst i Svenska kyrkan.

 http://www.svtplay.se/video/1969506/avsnitt-6

Annahita - veckans glädjespridare

Annahitas livsberättelse är oerhört gripande. Och man måste vara väldigt hårdhjärtat om man inte på något sätt berörs av det hon berättar. Jag personligen grät flera gånger. Men trots tårarna, så blir hon veckans glädjespridare. För vilket hopp hon förmedlar!
Detta utnämnade för mig nu vidare till ett kommande inlägg här på min blogg, som ni kommer finna under rubriken "Ord om glädje". Jag har påbörjat ett personligt inlägg som handlar om att att det finns en djupare glädje än den som får oss att skratta eller le, en glädje som kan finnas i djupet av våra hjärtan, mitt i smärta sorg och tårar. Det är min personliga erfarenhet och många med mig skulle kunna vittna om detsamma.