Vårtecken och vårtalet

Finns ingen skog full av vitsippor här uppe i norra västerbotten, men ändå fick jag glädjen att få njuta av denna enkla men vackra bukett - tack vare min söta granne Gerda. Hon kom förbi i fredags bara för att få sprida lite glädje. Det gör hon ofta! När vi t ex flyttade in kom hon förbi med en kasse full av kakburkar, bullpåsar och bröd. 



Nu, på tal om vårblommor och glädjespridare, och med denna våriga och turkosa bild, tänkte jag så passande passa på att lägga ut mitt turkosa vårtal som jag höll på valborgsmässoafton.

Ord om att få vara med och sprida glädje:

VÅRTAL 30 april 2014

MIN FAVORITFÄRG

Alla som känner mig vet att jag har en favoritfärg och från denna stund kommer också alla ni som står här ikväll att veta det. 
Varför turkost? Är det för att den färgen påminner om himlens underbara färg...? Jag vet inte, lika lite som ni än så länge vet varför jag inleder mitt vårtal med att berätta för er vilken min favoritfärg är.

Varför står jag och håller i en målarburk? Tanken bakom det kommer ni snart att förstå:

Sommaren 2011 satte vi ut vårt hus utanför Umeå till försäljning, för att ta vårt pick och pack och flytta hit! Denna plats som så länge hade legat på vårt hjärta. Och för 1 ½ år sen satte vi ner bopålarna och köpte oss ett hus, en klassisk mexitegelvilla mitt i samhället. Detta vanliga alldagliga hus, som förut var ganska mörkt inuti, håller vi nu på att sakta men säkert ljusa upp och fylla med färg. Helt enkelt göra det färggladare.

Jag fick i samband med vårt husköp ett il och köpte en massa färgburkar, med alla de möjliga färgglada kulörer. Kanske lite väl många burkar...och i efterhand insåg jag att den här färgen ju kommer att räcka till väldigt många målarprojekt.

KREATIVA KVÄLLAR

Fick i samband med dessa målarburksköp en snilleblixt om att bjuda in till kreativa kvällar, där andra som likt mig älskar att få pyssla kan få samlas för att ex måla om saker med färgglada kulörer, scrapbooka, virka, pyssla på med allt möjligt.
Delad glädje är dubbel glädje. 

 Startade en facebookgrupp, bjöd in till gruppen via ex en lokal ”köp och säljgrupp”.  

Kontentan: att vi sen dess har varit ett gäng på 6-10 personer som träffats 1 gr/månaden i vår stora turkosa gillestuga. Det har pysslas, fikats och kacklats i massor! Väldigt trevligt

I vår har det varit lite stiljte med träffarna, pg a jag nyligen blivit tvåbarnsmamma med allt vad det innebär. 

Till hösten: nystart, ny inbjudan

Det är också genom dessa kreativa kvällar som jag fått träffa Yvonne (röda korset), som är den skyldige till att det är just jag som står här ikväll.

Yvonne och de övriga pysselvännerna vet nu verkligen hur galen jag är i turkost och har smålett åt mig när jag gång på gång tagit fram min turkosa målarburk och målat om nåt i min favoritfärg.

DRÖMMEN

Men jag vill inte göra bara vårt hem turkosare. Jag bär på en vision om att turkosifiera hela vårt land!

Och ni som inte tycker om färgen turkos kanske blir lite förskräckta nu. Frågan är dock: Handlar den här visionen om att alla ska börja inreda sina hem i turkost? Nej, visionen handlar om något djupare.

I början av detta år insåg jag att den färg som så länge varit min favorit symboliserar en dröm jag bär på:

• Turkos är en stark och färgglad färg som lyser upp i tillvaron.
• Drömmen om ett turkosare land handlar om att få vara med och ”sätta färg på tillvaron”,  att få sprida glädje till människor och få människor att trivas.
  (Låta glädjen sprida sig, likt en löpeld som lyser upp vårt land.)

BLOGGEN

För några veckor sen skapade jag en egen blogg, som då fick namnet ”Drömmen om ett turkosare land”. En blogg där jag vill varva ord om och till glädje, med färgglada bilder.

I samband med skapandet av bloggen ramlade jag, via google, över en fantastisk text på värdskapet.se, skriven av Jan Gunnarsson.

Texten hade rubriken: ”Konsten att göra människor turkosa” och jag kunde såklart inte låta bli att läsa den med tanke på den intressanta rubriken. Jag kan inte heller låta bli att nu få dela den med er:

Konsten att göra människor turkosa (av Jan Gunnarsson)

"Hotellet är läckert designat, mycket vitt och limegrönt som bryts av med modern konst på väggarna. Lite trendigt, en knapp timma norr om Amsterdam. Sommaren vill inte släppa taget och närheten till stranden känns perfekt. Där sitter vi i hotellmatsalen, 16 personer som arbetar med värdskap runt om i världen, lite trötta efter ett långt eftermiddagspass.
Vår kypare kommer fram till bordet. Hon är runt de 55, lätt okammad, klädd i svarta kläder och ett lika svart förkläde, snyggt knutet på ena sidan. Hon ser inte särskilt glad ut, mer ledsen och säger inte så mycket när hon ställer ner ett antal vattenflaskor på borden."Den där stackaren verkade inte särskilt glad", säger någon runt bordet när hon gått.

Några timmar tidigare har jag talat inför gruppen om att vara turkos. Om skillnaden mellan gråa dagar och turkosa. Jag hade lagt fram tanken att det är vi själva, och ingen eller inget annat, som är ansvarig för att vi är i harmoni och går till arbetet med turkosa ögon. Att det handlar om att ha koll på sin egen mur som ibland växer upp mellan en själv och världen därute. Jag hade berättat om stenarna i min egen mur, att jag ständigt måste ha koll på min stress, fysik, sömn, oro och rädsla, för att jag ska vara den välkomnande människa jag i botten är. Och att det inte bara är viktigt för vår egen skull, utan lika mycket en fråga om ett ansvar mot kollegor och kunder vi möter under en dag. Mot alla människor, inte minst de som har en grådaskig dag. Det hade min lilla föreläsning handlat om.
"Ok, låt oss se om vi kan göra kyparen lite turkos!"
"Ja, vi tar det som en utmaning", alla verkar vara med på noterna.
Det går några minuter så är den svartklädda tillbaka. Hon ställer ner förrätterna, när en av oss säger: "Vad härligt, har du haft en bra dag?"
"Ja det har väl varit lite si och så med den saken", säger hon och skakar lite på huvudet.
"Och nu ska du dessutom behöva servera människor från Sverige!"
"Sverige, där har jag varit några gånger, det är ett vackert land!"
"Och väldigt många vackra människor, framför allt männen", säger jag.
Hon skiner upp och börjar skratta. Allt blir annorlunda. Vi får en härlig middag serverad av en allt turkosare holländska.

En dag senare sitter jag i taxin till Schiphol, (som hur jag än försöker uttala det, leder till ett förlåtande leende från mina holländska vänner...), jag tänker att det är värt att pröva, att försöka turkosifiera människor jag möter, framför allt de som inte är vana vid att någon gör det.
(...)
Inne på Schrripphåll går jag in på toaletten.
"This is a fresh toilet", säger jag leende till en kille med städvagn.
"Thank you, have a safe flight Sir", säger han när vi skiljs åt.
Det funkar.
I självserveringen står en tjej i kassan. Hon har ena armen i mitella, men fixar arbetet lika bra med en.
"Wow, I wonder how fast you are with two arms!"
"Like a rocket", hon skrattar till, "enjoy your meal!"
Det funkar.
Fasen hade jag bara haft lite mer tid skulle hela flygplatsen ha samma färg som vattnet runt Maldiverna.” 
(slut citat)

(Hela texten från Värdskapet finner ni HÄR)

Vi har idag samlats för att välkomna våren. Och som traditionen bör för den oss samman.

Vi har nog alla längtat efter våren: varmare ljusare tider och en turkosare himmel. Och det har vi ju verkligen fått denna vår. Men innerst inne längtar vi nog alla efter något mer: efter att komma samman, efter gemenskap, efter att få ett varmt bemötande av andra, efter en ljusare och glädjefullare tillvaro.

En längtan - inte bara efter en turkosare himmel, utan också efter ett turkosare samhälle.

Så låt oss inte bara välkomna våren, utan även varandra.

GÅVOR TILL VARANDRA

Jag tänker att det som skänker oss störst glädje i livet faktiskt är gratis och Guds goda gåvor till oss. Ja, jag personligen tror också att vi var och en är skapade av Gud som gåvor till varandra.

Jag hoppas att ni tillsammans med mig vill vara med och skapa ett turkosare samhälle – en plats där människor trivs. Och här behövs vi alla, oavsett livsåskådning och ålder, oavsett om vi är arbetslösa eller jobbar heltid, om vi är nyinflyttade eller har bott här hela vårt liv.

Enkelt men betydelsefullt

Vi behöver inte heller göra det så stort och komplicerat– utan låt oss i enkelhet utgå från dom vi är och vara de fantastiska olika personligheter som Gud har skapat oss till att vara, för att vi ska berika varandras liv.

Jag vet att jag inte alltid lyckas vara den jag vill vara. Ibland är jag snäll och ibland beter jag mig dumt. Jag är omtänksam men också ibland misstänksam. Jag är glad och ibland ledsen. Jag är inte perfekt och det är det ingen av oss som är. Men ändå kan både du och jag få vara med och bidra till en värld där människor känner sig väntade och välkomna. Dessutom: tillsammans blir det betydligt lättare och roligare. 

Och om vi gör det tillsammans, så behöver heller ingen köra slut spå sig själv och mista sin glädje när han eller hon försöker leva ett glädjespridande liv.

KONKRETA EXEMPEL:

→ Vissa gillar t ex att fara ut och fiska. Bjud med en granne eller varför inte flera grannar på en fiskeutflykt nästa gång du ska ut med båten.

→ Eller när nu grillarna börjar plockas fram ur förråden, varför inte bjuda in till grillfest för hela kvarteret.

→ Eller skapa en intresseförening, likt trädgårdssällskapet, och dela din passion med andra.

→ Eller varför inte hjälpa till med läxläsningshjälp …

→ Eller bjud med nån nästa gång du ska iväg och träna...

→ Eller, istället för att sitta ensam med alla dina turkosa färgburkar -  bjuda in till målar & pysselkvällar.

→ Eller helt enkelt göra vårt samhälle lite turkosare bara genom att ge personligt bemötande, likt personalen på badhuset: ”Hej Helena. Roligt att se dig här igen” möttes jag av när jag kom tillbaka till badhuset efter att ha fött barn.

Svårare än så behöver det egentligen inte vara att göra vårt samhälle lite turkosare. Men samtidigt som det kan få vara något enkelt, så behöver vi ta initiativ. Och vi behöver se vårt eget ansvar i att se på omgivningen med turkosa ögon (för att använda Jans ord), sträcka oss utanför oss själva och våga lämna lite av vår bekvämlighet och ofta invanda mönster.

Jag vill att vårt samhälle ska vara känt som ett trevligt, gästvänligt och välkomnande samhälle  

där ingen behöver känna sig ensam. En plats som kanske t o m kan bli en förebild för andra platser utöver vårt kanske lite väl kalla och grådaskiga Sverige

Låt oss nu tillsammans välkomna våren med en applåd, och varandra med ett värmande handslag.