Gräset är alltid grönare...

på andra sidan...

Eller?

Svaret på frågan "Vem är den lyckligaste människan?" (i förra inlägget i "Ord om glädje") var "Den förnöjsamme".  Ordet förnöjsam förklarar ex. wiktionary så här: "som har lätt för att acceptera och vara nöjd med vad man redan har..."

Det är väl klart att vi får både drömma, längta, skapa och förändra saker och ting... Men nu när det handlar om det här med lycka så tänker jag att risken är stor att, om man inte övar sig på att vara nöjd och tacksam idag, kanske man aldrig kommer att bli det och lyckan förblir något som ligger nånstans därborta (men inte här). Man kanske alltid kommer att gå runt och vara lite allmänt missnöjd och tråna efter något mer/större/nyare/snyggare/modernare etc med tron att "Om jag bara får det eller det, DÅ kommer jag bli lycklig" Du kanske anar vad jag menar... ? 
För några handlar det om kläder eller utseende, för andra om jobb eller talanger, för ytterligare några rör det sig om prylar, fortskaffningsmedel, resor.... you name it. Alltid finns det något man kan avundas andra för och tråna efter. Jag upptäckte att för mig handlade det t ex inte om teknikprylar, men rörde området "hem och inredning"... Det är bara erkänna det: Vi människor är olika, men ändå ganska lika. 

En personlig glimt från mitt liv:
Låt mig få dela en ärlig personlig inblick från mitt liv: Året var 2010 och jag hade suttit och bläddrat (alldeles för mycket) i inredningstidningar och trånat efter det där "perfekta huset" och t ex det där fina pysselrummet. Problemet var inte att jag tillät mig att inspireras av inredningsbilder. Problemet var inte heller att jag längtade efter ex. ett stort färgglatt pysselrum... utan problemet var att jag inte var tacksam i nuet över det jag i stunden faktiskt redan hade och att jag hade en falsk bild av att glädjen låg nånstans därborta... "på andra sidan" 

en symbolisk bild....

Det värsta, och det är lite jobbigt att erkänna detta och skriva om det (men jag tror att min ärlighet kan hjälpa andra), var att jag ju att i detta läge nyss hade blivit husägare för första gången i mitt liv. Jag bodde nu i ett 100 kvm stort HUS (charmigt, havsnära med mysig gård) . Detta i kontrast till de 10 kvm "stora" rummet i studentboendet, som blev min första "lya" när jag flyttade hemifrån 10 år tidigare. Efter tiokvadratmetersrummet hade jag flyttat hem till mamma och pappa igen och bott i mitt "flickrum" ytterligare ett år. Nästa flytt blev till Uppsala. Nu "bytte jag upp mig" och bodde i ett rum på kanske hela 16 kvm + egen toa, men delade fortfarande kök med andra studenter. Ett år senare hittade jag drömlägenheten i Uppsala, som jag fick hyra i andrahand i två år. Egentligen var det inte en lägenhet, utan beteckningen var "lokal". Det var en kvarterslokal som senare fick tjäna som dagis och sen i efterhand blev två s.k. lägenheter. "Utsikten" bestod av en parkeringsplats och insynen var total, då rummet på 40 kvm var ett enda stort rum med endast en liten vägg i mitten som tjänade som kök (ja, alltså ett kokskåp... visst är det så det kallas?) Golvet hade inte bytts ut under förvandlingarna, från kvarterslokal till dagis till "lägenhet", och toalettgolvet var äckelgrönt med uppfrätt golv (någon visste visst inte vad man använder för medel när man skurar golv) osv. 
När jag studerat färdigt i Uppsala flyttade jag till Skellefteå och köpte mig en alldeles egen lägenhet (för hela 17000)- en riktig lägenhet alltså *skratt*, som när den byggdes faktiskt var tänkt att tjäna som bostad. 40 kvm även denna 1:a, men med ett EGET KÖK, vilken dröm, och det dessutom ett badkar i badrummet, vilken lyx (tror dock att jag bara badade 2 gr... men ändå - lyxigt värre  *blink*). Jaja, nog om mina gamla minnen ;-)

Till poängen: När jag ser tillbaka på detta så minns jag ju hur jag hade bland den mest glädjefulla tiden i mitt liv det där året 2000. Men hallå, jag bodde jag i ett rum på 10 kvm...? Hur är det möjligt? ;-)
Nu inflikar nog en hel del av er: "Helena... du är inte 20 längre...!!!". Nä, det är helt sant och det är klart att jag inte vill bo i en studentkorridor idag med min man och våra två barn *skratt* och jag skulle inte heller vilja va 20 igen, utan trivs så fantastiskt med att vara 33 och med livet som det är just nu!  
Men låt mig ta er vidare till min reflektion: Nu satt jag där, 2010, i vårt första egna HUS... men var jag nöjd? Nej! jag såg bara putssträcken på fönsterna istället för den fina utsikten och sanningen var att jag var betydligt gladare när jag t ex bodde i den slitna "kvarterslokalen".

Så här skriver Anders Mathlein - frilansskribent och författare:

"Materiellt välstånd har inte så stor inverkan på vår upplevelse av lycka som många tror, och kanske kan vi aldrig nå materiell tillfredsställelse eftersom uppnådda förbättringar föder än större förväntningar. Dessutom blir man snabbt van vid och blind för det man har. Viktigare är att skillnaderna till människor vi jämför oss med inte är för stora."


Kan det stämma?

Jag avslutar detta inlägg med de kloka orden: 

"Gräset är bara grönare på andra sidan

...om du glömmer att vattna hos dig själv"

  och med detta påbörjas nästa inlägg. Läs fortsättningen i inlägg nr 4 i rummet "Ord om glädje"