Idag på morgonen läste jag några av berättelserna och en av dem som berörde mig starkast var "Skrivuppgiften".
"Kristoffer är en av eleverna i den lågstadieklass som jag undervisar i. Han är en pojke som ofta ser grubblande ut och alltid ställer många frågor.
När Kristoffer gick i tvåan förra året fick de en skrivuppgift där de skulle skriva om ensamhet. Det resulterade i alla möjliga historier om tjejer, killar, sniglar och hundar som var ensamma. När alla lämnat in diskuterade vi temat.
Kristoffer hade skrivit om en vuxen person. Hans historia handlade om en man som brukade synas på närbutiken då han köpte sill, potatis och färdigrätter. En man som ibland gick en promenad vid vattnet, men som oftast satt hemma ensam och tittade på TV. Historien avslutades med att ingen någonsin hälsade på hos mannen, eftersom han inte hade några vänner eller släktingar.
Vi pratade fritt i klassen och barnen fick föreslå saker man kunde göra för att förebygga ensamhet. Bland annat så föreslog en tjej, eftersom det var december, att man kunde bjuda hem den ensamma personen för att fira jul.
när vårterminen drog igång igen fick jag ett telefonsamtal av Kristoffers mamma. Jag fick reda på att hans berättelse varit baserad på en verklig person, att den handlar om en man som jag själv kände till då vi bor i en småstad och man vet vilka de flesta människor är. Kristoffer hade i början av jullovet tagit reda på var mannen bodde, plingat på och bjudit in honom till att fira jul med dem. Mannen hade först tackat nej. Men efter att Kristoffer kommit hem och gråtit, hade mamman själv ringt upp mannen. Efter ett långt samtal bestämde de till slut att mannen skulle komma över lagom till Kalle Anka och på julafton dök han mycket riktigt upp i tid med en chokladask i handen.
Det visade sig att mannen inte hade umgåtts med någon på det sättet på över tjugo år.
Idag träffar han Kristoffers familj regelbundet och har även gått med i den lokala PRO-föreningen.
Det som berör mig mest med den här historien är att vi alla i samhället hade sett mannen. Vi vuxna visste exakt vem han var och att han verkade ensam. Och det var inte av ondo - men ingen av oss tänkte nog mer på det, vi fortsatte bara med våra egna liv.
Den här historien får mig att tänka på all som är ensamma, inte bara på små orter, utan även i större städer. Alla som inte har någon annan, ingen alls. Jag är säker på att den siffran skulle sjunka, om vi alla lite oftare vågade vara lika omtänksamma som Kristoffer." ~ Camilla Björk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar